Bokrecension

Thage G. Peterson — Olof Palme som jag minns honom

Bonniers förlag

På ett sätt är boken relativt bisarr då Thage G Peterson gör som han gjorde i sin första memoarbok Resan mot mars självförhärligar sin egen roll. Det finns sådana inslag i boken, men han kommenterar det själv i ett inslag. Särskilt kapitlet där han beskriver en scen där Olof Palme satt och funderade på vilka som var hans vänner och medarbetare. Styrkan i boken är att den avfärdar myter att han inte var intresserad av inrikespolitik, utan det var hans kanske främsta emotionellaste inslag. Rättvisa, solidaritet, jämlikhet och stark demokratiskt patos var delar av Palmes ideologiska instrument för radikal politik. Han såg kapitalismens baksidor och kommunismens våldsideologi således.

Mycket kommer fram om hans patos och oerhörda minne för människor och platser, från A-lagare till politiker. Alla hade ett värde och värd att lyssna på enligt Olof Palmes sinnelag. Bara det är något att beundra. Just därför hatade näringslivsdirektörer och högborgligheten för att Palme svek sin fina patetiska borglighet. Folkrörelsen och partiet blev Palmes skötebarn och familj vid sidan av hans egen familj och släkt.

Thage G Peterson arbetade nära Palme I cirka 15 år I regeringen och blev vän med honom redan på tidiga 60-talet. Därför är hans minnesbok viktig ur historisk och nära samtidens perspektiv. Eftersom jag själv beundrar och är nog fortfarande Palmesocialist.