Litterär essä

Satirikern Mark Twain

Mark Twain skrev så mycket mera än bara bra barndomsklassiker eller boken om lotsarbetet vid Mississippi. En yankee vid kung Arturs hov ingår i hans ironiska drifter med historien, men framförallt är det Mark Twain (eller som hans riktiga namn är Samuel Langhorne Clemens) som den aggressive humanisten mot offentliga lögnen, imperialismen, slaveriet och andra företeelser av orättvisor som renderade han namnet — Amerikas Voltaire.

Han föddes 1835 och avled 1910, samma år som världssamvetet Tolstoj. Men det är journalisten och den suveräne världsmedborgaren precis som Jack London är mera amerikanska än många konservativa vulgärpatrioter någonsin har varit. Mark Twain och Mickael Moore påminner om varandra i sitt demokratiska förakt för dumheten som stavas konservativ dårskap. Mark Twain var en fascinerande berättare som skapade berättelser som alltid tog de svaga i försvar men med bravur drev han med olika politiska åsikter och slog ned dom med ett glatt skratt så att mustaschen guppade upp och ned. Jag ser framför mig hur han vid sin skrivpulpet tog fram bläck och papper för att avfatta nästa ironiska drift. Vår hjälte hade en särskilt förtrollande förmåga att plocka fram sina erfarenheter från sina olika yrken och ge dom kött i sina texter. Både romaner och humoresker är filantropens testamente till en allt mera tvivlande värld. En form av litterär gåva till oss postumt. Han spådde att han skulle bli läst hundra år efter sin död, vilket blev en sanning som jag i hans berättelser finner behag och trevlig njutbar avrättning av dumheter. Mark Twain är en stor satiriker av världsformat.