Musik

Einstürzende Neubauten — Perpetuum Mobile

Einstürzende Neubauten förvaltar det tyska arvet från Kraurocken, elektroniska musiken men är samtida med Cabaret Voltaire (efter dadaisternas favoritlokal med samma namn) och Throbbing Gristle, några av veteranerna för den kommande industrirocken.

Stundtals får jag tyska Neu i skallen när jag lyssnar på den nya konceptuella konstnärliga skivan som också är en naturlig del och ingår i avantgardet som bandet tillhör. Samtidigt är naturligtvis Blixa Bargeld dess motor primus i varje kompositionsdel, som också sedan tidigt 80-tal ingick som ständig medlem i Nick Cave & The Bad Seeds under flera år. Först nu har Blixa slutat i bandet och återgått till den speciella atmosfär hans band alltid skapat omkring sig. En sorts nimbus av intellektuell kapacitet att vilja berätta något om vår postmoderna tid.

Nya skivan är mycket långsammare och lite tråkigare än vad som har varit tidigare bandets profil på deras andra utsläpp genom åren. Skivans 12 spår är välspelade, så tro inte att jag ogillar allt. Men den ballad som titelspåret utgör känns lite för oengagerad för att jag skall få känslan att vilja fördjupa musiken och se, lyssna på dess egna villkor. Däremot finns det andra låtar än det 14 minuter långa titelspåret som berör mig.

Einstürzende Neubauten kräver mycket av dig som lyssnare, deras musik når konstmusikens utkanter, det vill säga vad man kallar för elektro- akustiska traditionerna inom konstmusiken. Men det är lika mycket modern musik som bygger grundstenarna till techno och industrimetalen. Hur ställer jag mig egentligen till gruppens första skiva på flera år? Det är ett blandat intryck jag känner och får av deras nya låtar. Både smått genialiskt som vanligt i vissa enklare stycken medan dom mera experimentella långa låtarna förblir tomma ekon och rätt ointressanta. Så Dr. Indie skriver en lagom stor comeback men får inget gehör för evigheten, om jag uttrycker mig lite mera dunkelt. Men dunkelt sagt är dunkelt mera introvert, än vanligt i deras musik.