Prisbelönt poet

Marie Silkeberg, en poets röst

Är rösten det viktigaste uttrycket för en poet eller det själva texten, språket som betyder någonting? Marie Silkesberg fick riksradions poesipris, vilket hon förtjänar. Jag läste hennes debutsamling 1990 komma och gå och i denna bok experimenterar hon med motiv och språk och förvandlar poesins stoft till intressanta symboliska meningar vilka jag har svårt att tyda, exempel från debutsamlingen:

”Blek allt honung, bildstorm som en eld i issörjans ytor”

Hennes poesi har en förmåga att alstra en lätt surrealistisk bildvärld där hennes dikter inte följer en konventionell linje utan Marie Silkesberg skapar sin egen nisch. I hennes senaste diktsamling Sockenplan, säger hon beskriver Marie Silkesberg geografiska platser och även fina tankar som målar upp en förändrad verklighet som vi alla lever i och är delar i. Även den dikt där en kvinna och en man åker tunnelbana och räknar upp olika tunnelbanestationer och en man går in vid en telefonautomat och ringer till sjukhuset. Han nämner telefonplan, men det köper inte paret. Bedårande och söt dikt samtidigt, på något sätt blir den så i min läsning. Men säger den något som jag kan tyda, någon symbolisk mening eller har jag missat något vid läsningen? Dessa tankar kommer hela tiden upp bland mina tankar, känslan av att inget förstå, att något döljer sig bakom orden, något som bara poeten vet. Hon har en intressant förmåga att finna banaliteter som säger något om människor, jag tror att det dom gör hennes poesi till ett levande språk som känner av människan. Det är väldigt sällan jag läst en sån stark poet som verkligen kan skriva otydligt och svårt men ändå beskriva något jag tycker om. Hon är sannerligen värd poesipriset.