Bokrecension

Stefan Hammarén — På solfläckens barnhem

förlag H:STRÖM — TEXT & KULTUR

Språket är betong som helt plötsligt exploderar och rämnar samman, i sammanbrottet pusslar Stefan Hammarén och sammanfogar språket till allt och inget. För det är precis så han skriver i sin första diktsamling som både är klassisk modernism och låter som inget annat i Sverige/Finland. Stefan Hammarén saboterar språkets vanlighet och tillför den stora doser arsenik och medveten strategi som fångar in solfläckens mest bistra ironiska nattsvarthet i sina långa som korta dikter.

I en dikt finns konservöppnare och soppan med som alibi till hans tidigare böcker. Sällsynta strofer och stundtals obegripliga sammanhang öppnar för det logiskt ologiska sammanhangen som till slut bevisar Hammaréns skarpa humoristiska diktvärld.

”enkel lyrik min poesi, ut
där du en sate med prosan betrakta oss på stilisternas samfund”

Den diktstrofen på sidan 92 är lite av en nyckelmening då jag har sett hur recensenterna i svenska pressen inte förstått Hammarénska användningen av själva strukturen på ett konventionellt språk. Hammarén har ingen användning av konventionella meningsbyggnader eller den typiska röda tråden som skall följa en viss lineär rak berättad linje eller visserligen har poesin ett annat förhållningssätt till språk och begriplighet. Men Karl Vennberg och 40-talets poeter följde en annan uppbyggnad. Poesin behöver inte följa prosans konstregler, utan bryter med normen för hur det skall vara. Det kan vara poesins styrka, men även i detta bryter Stefan Hammarén från poesins perspektiv genom att anta en egen version av poesins form. Hans texter lever bortom den vanliga poesin genom att anta experimentell underbar transformation som muterar språket till formbar Hammarénsk tillvaro av giftiga sarkasmer och överfall av språkets kultursideexakthet.

Så vill jag på slutet av den recension bryta ut i euforisk salighet över att världen som faktum har tillräcklig med underfundig dårskap för att leverera poesi för en falsk värld där allting måste få vila och gå ostörd i förblindelse. Men tyvärr världen; anarkistbomben har redan detonerat och språket har aldrig återhämtat sig från Sveriges främsta språkfristörare — Stefan Hammarén och hans diktbomb.