Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Sigge Stark — författare inom populärlitteraturen

SAMMANFATTNING

Denna rapport behandlar författaren Signe Björnbergs liv. Den berättar i stora drag om hennes barndom, uppväxt och författande. Den tar upp en del om hennes ekonomiska situation, privatliv men framförallt är den ägnad åt människan bakom pseudonymen SIGGE STARK.

BAKGRUND

I ämnet Svenska har vi fått uppgiften att skriva en rapport om modern litteratur. Jag har valt författaren Signe Björnberg med pseudonymen Sigge Stark. Anledningen till mitt val är att jag minns hennes böcker från min tidiga barndom, både min mor och min syster läste dem, och jag har själv läst flera stycken och fascinerats av hennes otroligt stora produktion men även undrat lite över den nedlåtande attityd hon drabbades av.

SYFTE

Mitt syfte med denna rapport är att rikta uppmärksamheten mot en svensk kvinnlig författare som inte alltid har erkänts som en ”riktig” författare trots att hennes läsekrets var, och fortfarande är, väldigt stor och hennes namn känns igen hos de flesta läsare av svensk litteratur.

FRÅGESTÄLLNINGAR

Varför valde Signe Björnberg att skriva under en manlig pseudonym? Vad låg bakom den stora mängden böcker? Har hon skrivit böcker inom någon annan genre än den som gjort henne så välkänd? Hur levde hon?

AVGRÄNSNINGAR

I mitt arbete har jag inte tagit upp något om hennes familjs vidare öden, hennes make eller hans bakgrund och jag har inte heller gått in på vilka olika platser som paret bodde på, utan jag har enbart koncentrerat mig på de bostadsorter som var de viktigaste för mitt arbete. Min rapport skall inte räknas som en komplett bild av Signe Björnberg utan enbart som utdrag ur en författares liv.

METODER

Rapporten bygger på material ur olika böcker från biblioteket.

1. LEVNADSBESKRIVNING

1.1 Familjen

Söndagen den 22 mars 1896 föddes Signe Petersén som första barn till Karl och Otilda Petersén. Föräldrarna hade gift sig efter en mycket kort bekantskap och deras bakgrund skilde sig mycket åt. Fadern var en vittberest, stor och bredaxlad man med imponerande kroppskrafter, känd under smeknamnet Kalle Stark och modern var en oerfaren artonårig familjeflicka från Örebro. Då Karl Petersén hade ärvt en ansenlig summa pengar efter sin mor beredde det inte paret några problem att köpa Sällvens herrgård utanför Örebro. Familjen begåvades med ytterligare två döttrar och fadern lyckades genom olika uppköp av mark, etablera sig som storgodsägare. Den välbeställda familjen blev, genom att fadern var tvungen att uppfylla villkoren i en ingången borgensförbindelse för en bekant, totalt utblottade. De tillbringade en tid i Tyskland men återvände 1907 till Sverige och slog sig ned i Fjugesta.

Fadern gjorde försök att återupprätta familjens goda ekonomi men lyckades inte. Han återgick så småningom till sitt ungkarlsliv och modern stod ensam med barnaskaran som utökats till fyra. (Niklasson B. 1990)

1.2 Signe och djuren

Som barn var Signe mycket intresserad av djur. Alla slags djur väckte hennes omsorg och medkännande. I familjen hade det alltid funnits hundar och den Grand Danois de hade varit tvungna att sälja inför vistelsen i Tyskland köptes tillbaka vid återkomsten och blev Signes ständige följeslagare. Hans namn var Rex.

Vid ett tillfälle när Signe tvingades till sängläge (för att enligt doktorns order gödas upp!) blev en spindel hennes skyddsling och den lärde sig att känna igen sin ”matte”. Draken (spindelns namn) visade henne sitt förtroende genom att på sekunden dra sig undan när någon annan närmade sig men ogenerat gå omkring på hennes hand när de var ensamma. Rex var naturligtvis nummer ett i hennes ”djuravdelning” men spindeln hamnade som nummer tre efter hunden och Bianca, en gammal kaninhona. Spindelns öde är okänt efter Signes tillfrisknade. (Niklasson B.1990)

1.3 Signe blir Sigge

Allt eftersom åren gick blev det tydligt att Signe hade en särställning i syskonskaran. Detta inte bara för att hon var äldst, hade pondus och större frihet som tillkommer den som är ”störst och förståndigast” utan att hon, till skillnad mot sina systrar, inte betedde sig som en familjeflicka. Hon var så våghalsig att hennes mor sade ”egentligen borde du ha varit pojke och hetat Sigge”! Det hade Signe ingenting emot eftersom det i hennes tidiga tonår var hennes stora sorg i livet att hon var född till flicka. Hon övergick till att kalla sig Sigge och fadern brukade lite skämtsamt presentera Signe som ”min äldsta son Sigge”. (Niklasson B. 1990)

2. UTBILDNING

Signe Peterséns mor och mormor hade genomgått Risbergska Skolan i Örebro och sommaren 1911 ansågs de lämpligt att Signe skulle föra den traditionen vidare. För att komma in på skolan måste hon ta privatlektioner i engelska. Dessa klarade hon av väl och på hösten började Signe i skolan i Örebro. Hon läste även franska och tyska och tyckte mycket om att teckna. Hennes planscher över kryptogama växter var så skickligt gjorda att de skänktes till skolan som undervisningsmaterial. Hon bodde under studietiden hos sin mormor där hon trivdes väl, mycket kanske beroende på deras gemensamma djurintresse. Under denna tid hade Signe drabbats av svår huvudvärk. Det visade sig vara en form av migrän som blev en livslång åkomma. (Niklasson B 1990)

3. OLIKA YRKEN

Signe Petersén var duktig i skolan, förutom i matematik som hon avskydde. Efter flickskolan arbetade hon som guvernant, hushållsfröken, sjuksköterska, biträde på advokatkontor samt stalldräng under smeknamnet ”Peter”. När hon var 25 år gammal åkte hon till Stockholm och den språkbegåvade fantasifulla flickan hade med sig den vanliga ungdomliga författarambitionen och hade sitt sikte inställt på den stora konsten, det litterära etablissemanget. (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978) Hon sade övermodigt: ”Jag ska bli författarinna — eller svälta ihjäl!” (Niklasson B. 1990)

4. DEBUTEN

Signe hade redan som liten haft ett brinnande intresse för att uttrycka sig i skrift och under sin tid som stalldräng hade hon skrivit några noveller, enbart för sitt eget nöje skull och för att få utlopp för sin fantasi. Signe såg en dag i Stockholm reklam för den nystartade tidningen Vårt Hem och tog en chans. Hon blev välvilligt mottagen av redaktören Karl Elgquist som lovade att titta på hennes noveller. Han köpte den som hette TOMMY och handlade om en hund. Redaktören betalade 15 kronor för den och önskade henne välkommen tillbaka med mer material. Hon skrev genast en ny historia TROLLTYG och detta blev det första av sin penna hon fick se i tryck. Redaktör Elgquist som var övertygad om att Signe hade talang gjorde reklam för henne på omslaget genom orden ”Novell av författaren Sigge Stark”. Pseudonymen Sigge Stark var tämligen självklar eftersom hon i åratal kallats Sigge av sina närmaste och hennes far hade haft smeknamnet Kalle Stark. (Niklasson B. 1990)

5. DEN FÖRSTA ROMANEN

Då redaktör Elgquist summerade året och i en rundfrågning till läsekretsen fick bekräftat att han hade haft rätt i sin tro på Signe, novellerna som hon hade skrivit var speciellt uppskattade, bad han henne att skriva en följetong i Vårt Hem. Honoraret sattes till 125 kronor. Trots att Signe blev glatt överraskad blev hon också bekymrad. Det skulle ta tid att skriva en roman och de pengar som hon hade fått för sitt arbete räckte knappt till hyra och mat. När hon kontaktade en släkting och bad att få låna pengar tills romanen var färdig fick hon svaret: ”Du får reda dig själv!”

Hon hade endast tio öre när hon började med sin roman och för det köpte hon ettöres bullar och bestämde sig för att äta en varje dag, men hon var så hungrig att hon åt upp alla den första dagen och fick därefter svälta de resterande dagarna. Romanen var färdig efter en vecka och de sista sidorna hade inte ens torkat riktigt när hon begav sig upp till Vårt Hems redaktion. Redaktören uppmanade henne att komma tillbaka efter fyra dagar, då skulle han ge besked om han ville köpa verket — DEN STENIGA VÄGEN TILL LYCKAN. Signe låg utmattad till sängs dessa dagar och när hon kom för att få besked kurrade hennes mage så högt att hon knappt kunde höra sin egen röst. Elgquist var nöjd med romanen och nu skulle hon äntligen kunna få sig ett riktigt mål mat!

Hon gick direkt till närmaste billiga matställe och beställde in slottsstek. ”Det var ett bittert ögonblick när hon upptäckte att hon helt enkelt inte kunde äta efter den långvariga svälten.” (Niklasson B. 1990)

6. EKONOMIN

”Men hur var det att vara icke privatförmögen författare i en tid utan stipendiemöjligheter?” undrar Kerstin Strandberg i sin analys av Sigge Stark. (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978). ”Erik Gamby, tidigt fackligt medveten författare, berättar att många ända fram till 60-talet var tvungna att ha kommit att bli livegna — de förlorade sin rörelsefrihet, de ägdes i praktiken av förlagen.” Karin Strandberg fortsätter att citera Erik Gamby: ”Skildringarna hur Signe B. (Signe gifte sig med Gösta Björnberg 22 maj, 1926) hade det några år på 20-talet när hon kämpade för att bli författare eller svälta ihjäl behöver inte vara överdrivna, de kan vara helt korrekta.”

Kerstin Strandberg skriver: ”Redan från början tvangs hon vara mycket produktiv för att uppväga den låga ersättningen. Enligt vänner till henne hade hon ett tag tämligen — någotsånär — goda år men kom ganska snart in i en växande, svåröverskådlig härva av förlagsförskott, räntekostnader på förskotten, växlar som säkerhet för förskott. Hon accelererade sin arbetsinsats i hopp om att komma ut ur detta, då stod hon plötsligt med skatteskulder, utmätningsmannen utmätte och gång på gång: ren ram svält. Hon hade kommit in i något som hon inte visste hur hon skulle komma ur, hon visste inget annat sätt än att ytterligare öka sin arbetsinsats.” Sigge Stark skrev under åren 1942-51 88 böcker. (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

7. POPULÄRROMANEN

Sigge Stark är en av de mest kända inom genren. Hennes namn har kommit att bli ett samlingsbegrepp för ”skräplitteratur” och hon har antingen nonchalerats eller använts som avskräckande exempel. Förlagen utnyttjade henne hänsynslöst under mottot: ”Sigge skriver bäst när hon hålls på svältgränsen”. (Den Svenska Litteraturen 1999)

I samma bok finns även citatet från Signe Björnberg själv: ”Jag är en fabrik som producerar romaner, följetonger och noveller. Jag tycker att det är roligt att låta fantasin spela och en hel del gott folk tycks vilja läsa det jag skriver. Ingen av parterna tar skada av den saken, vad jag kan förstå.”

Att hon ansåg sig som en fabrik får Kerstin Strandberg att skriva: ”Men hon var inte alls fabriken, hon var arbetaren i fabriken, och den arbetare som saknade facklig tillhörighet. Därför blev hon utnyttjad och därför kunde det hon skrev inte bli annat än slarvigt och ogenomtänkt.” (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

Den kritik som drabbade Sigge Stark berodde förmodligen på hennes höga produktionstakt och exempellösa framgång. Närmare 100 noveller och nästan 130 romaner i landsbygdsmiljö hann hon skriva. Ingen av hennes böcker lär ha gått ut i färre exemplar än 15 000. (Den Svenska Litteraturen 1999)

Den mest anlitade metoden i Sigge Starks litteratur är upprepningen. ”De får varandra i slutet, alltid och evinnerligen.” (Populärlitteratur 1972)

Det finns inte sällan en medkänsla för de fattigas villkor och en satir över vissa ståndspersoner i hennes litteratur som i andra sammanhang än romanvärlden skulle kunna verka radikalt. Nu var det så att Sigge Stark predikade sedelagen för enkelt folk i stugorna och fick dem att tänka: ”Så här är det nog. Så där går det när man hoppar över skaklarna.” Men författaren kunde samtidigt hålla drömmen levande. Det kan ju komma en cirkus till stan eller en luffande fiolspelare med glimten i ögat. (Populärlitteratur 1972)

8. SKRIVANDET

Sigge Stark skrev inte bara väldigt mycket, hon skrev alltid för hand. Bo Niklasson berättar i sin bok att när Sigge Stark behövde skrivro reste hon gärna till Värmland, till en stuga på ett rum och kök i Hag utanför Torsby, kokade en stor gryta med potatis som hon sedan åt kalla, vartefter hon blev hungrig. Till det rökte hon och drack kaffe. Hon var en så inbiten rökare att hennes småsyskon trodde att det hette ”siggeretter”! (Niklasson B. 1990)

Under några år hade hon en stenograf och lät sig omisstänksamt och aningslöst bli fotograferad i en arrangerad situation av tidningen Se, ryktandes en häst och dikterandes för ”fröken Olsson”. (Se 25:1941) Denna bild förföljde henne i mer än ett decennium. (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

Förlaget som gav ut hennes böcker ställde en tid en diktafon till författarens förfogande, i ett försök att underlätta hennes arbete då hon ständigt hade problem med sin bräckliga hälsa. När så Vecko-Journalen kom på besök med reporter och fotograf hamnade diktafonen på bild tillsammans med den för Signe så förtretliga titeln ”Boksprutan Sigge Stark”. (Niklasson B. 1990)

Samtidigt hade Dagens Nyheter en artikel vars rubrik löd ”Sigge Stark brukar tala in sina romaner på diktafon”. Detta fick en enorm genomslagskraft och har sedan dess upprepats i otaliga reportage. Denna missuppfattning retade Signe mycket mer än den beska kritik hon drabbades av för sina romaner. Det visade sig nämligen att det inte alls fungerade för henne att arbeta på det sättet och hon hade inte haft den länge förrän kronofogden ville ta den i utmätning. Förlaget tog då raskt tillbaka den. (Niklasson B. 1990)

9. ANDRA GENRER

Då Sigge Stark hade skrivit 20 kärleksromaner på två år var hon utled på den genren och ville skriva något annat. Hon gjorde en ABC-bok, illustrerade själv och tecknade till. Men inget förlag ville satsa på den. (Niklasson B. 1990)

Hon skrev även dikter, en som är hittad efter hennes död bär vittnesbörd om hur hon kände sig:

”Det var en gång … då än jag hade
en drömvärld, skimrande och ljus
då ingen aning än mig sade
att den var dömd till att bli grus”

(Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

Sigge Stark gav ut två böcker under sitt eget namn Signe Björnberg. Det var två fina originella böcker om djur, KAMRAT HUND (1953) och VÅRA VÄNNER DJUREN (postumt 1969). Dessa kan kanske läsas av dem som tror att Signe B. inte hade något att ge som författare. (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

10. PRIVATPERSONEN

Signe Björnberg och hennes man fick inte några barn men Signe blev gravid i ett tidigare förhållande och födde en son 1915 den 30 augusti. Signe hade ådragit sig tuberkulos och var svårt sjuk. Sonen föddes flera veckor för tidigt och var alltför svag för att kunna överleva. Den 30 september dog Harry, som blev pojkens namn.

Signe hade stora problem med sin hälsa. På 40-talet drabbades hon av livmodercancer och den upptäcktes i ett stadium när det var osäkert om hon skulle kunna bli räddad ens av en stor operation. Då hon inte ville oroa sin man eller någon annan nära, behöll hon beskedet för sig själv. När Signe så småningom fick återvända hem var hon fortfarande inte säker på hur operationen hade utfallit. Hon tillfrisknade dock men sjukdom och återkommande svält satte spår i hennes utseende. ”Hon såg mycket äldre ut än sina 50 år.” (Niklasson B. 1990)

Eva Alexanderson författare och översättare säger i Kerstin Strandbergs analys av Sigge Stark: ”Det var i början på 50-talet, hon var urgröpt, som urholkad i ansiktet, schavigt klädd. Jag blev väldigt förvånad när jag träffade henne — utan att jag varit medveten om det hade den officiella nidbilden av Sigge Stark fört mej fel, jag blev så förvånad — detta var en levande, en riktig människa intelligent och behaglig”.

Kerstin Strandberg fortsätter: ”Konstigt, tycker vi, att denna Signe B, en självständig kvinna, familjeförsörjare därtill, kom att göra så reaktionära kvinnoskildringar … när hon t.ex. berättar om en egensinnig och frimodig flicka så innebär det lyckliga slutet att dessa egenskaper går förlorade: hon tämjes av en man. Hon undviker att skildra sin egen kvinnotyp.” (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

De sista 13 åren av sitt liv bodde Signe tillsammans med sin man på Mannickehöjden, mitt i den vildaste finnskogen mellan Nordmark och Rämmen.

Signe hade en kennel, REX, under vilket namn hon födde upp Grand Danois. Hon var också Sveriges första kvinnliga travtränare och hade tillsammans med sin make ett flertal hästar. I deras hus var det många ungdomar som fick tillbringa oförglömliga somrar tillsammans med Signes hundar, hästar och övriga djur. (Niklasson B. 1990)

11. ANDRA MEDIER

Allan Schulman fick i slutet av 50-talet, av underhållningschefen på Sveriges Radio, i uppdrag att göra en svensk version av ett i England mycket uppskattat program om en lantbrukarfamilj. I sitt sökande efter lämplig författare till serien fick han ögonen på Sigge Starks namn. Kollegorna på Sveriges Radio lät sig inte övertygas direkt men Allan Schulman som läst ett par av Sigge Starks böcker och ansåg att hennes rykte som billig författare mer var fördomar och förutfattade meningar, stod på sig. Han tyckte att hon var som klippt och skuren för uppgiften och de två träffades på Stadshotellet i Karlstad och gjorde upp planer över en lunch. Resultatet blev en radioserie, Hällebäcks Gård. (Niklasson B. 1990)

Första avsnittet sändes den 15 mars 1959 och fortsatte därefter med ett avsnitt i veckan. Serien blev så populär att den fortsatte fram t.o.m. 26 juni 1960. Men den fick även utstå mycket kritik från dem som ansåg att personerna i serien (som utspelades på en lantgård) visade på gammalmodigt sätt att sköta en gård. Jordbrukets konsumentupplysning och Hushållningssällskapet i Uppsala krävde att programmet skulle läggas ned. Sigge Stark förklarade i en artikel i Röster i Radio TV att programmet var menat som underhållning — inte som information om modernt mönsterbruk. (Niklasson B. 1990)

Radioserien gavs, efter nedläggningen i radion, ut som följetong i Hela Världen där den fortsatte att göra succé hos läsarna. Radioserien räckte även till att fylla tre böcker.

Union Film gjorde en filminspelning av den första delen, och i rollistan fanns det namn som Gunnar Sjöberg, Sif Rud, Sven-Eric Gamble och Tage Severin. Efter premiären, som ägde rum på flera landsortstäder 18 september 1961, blev kritiken skiftande. Peter Himmelstrand gjorde tummen ner: ”Man blir djupt generad å den svenska landsbygdens vägnar och filmbranschens. Hällebäcks gård befolkas av personer som i bästa fall har skummjölk i stället för blod i ådrorna.” Susanna Stubbendahl i Östgöta Correspondenten framhöll däremot att filmen var: ”en oförarglig och stundvis småtrevlig skildring, som hela familjen skulle kunna få glädje av”. Men filmen blev ingen succé kanske beroende på att även beundrarna av Hällebäcks Gård blivit mätta efter den långa radioserien följetongerna och de tre böckerna.

Sigge Stark var själv inte nöjd med filmen som den gjordes men hade alldeles för lite erfarenhet av filmskapande för att kunna göra sin röst hörd vid inspelningen.

Men Sigge Stark stod då på tröskeln till en ny succé inom radion. På nyårsaftonen var det premiär för Lia-Perla som var en Värmlandsberättelse om en småbrukarfamilj och deras häst. I rollerna fanns amatörer från Karlstad som var regisserade av redaktör Alvar Anil. Att Sigge Stark nu var populärare än någonsin kan man förstå av att samtidigt som Lia-Perla sändes i radio, publicerade tre av de större veckotidningarna följetonger av Sigge Stark. (Niklasson B. 1990)

12. SLUTET

Efter operationen på 40-talet hade Signe ständiga bekymmer i form av nya sjukdomar, komplikationer, och ständigt återkommande lunginflammationer. Läkarna uttryckte sin förvåning genom orden. ”Om allt hade gått normalt, hade fru Björnberg inte levat nu.”

Signes motto hade alltid varit ”Finn dig i det oundvikliga men gör det bästa av situationen”.

Hennes dåliga hälsa hade satt sina spår i utseendet och hon hade blivit gråhårig, knotigt mager och till sist fullkomligt utmärglad, men i anden var hon fortfarande obruten. Hon fortsatte att glädjas åt djuren och sköta om dem på dagarna, skriva på nätterna och förlorade aldrig sin inre balans. Hon drabbades av lungcancer och sommaren 1963 var hennes krafter slut. Varken hennes man eller hemhjälpen förstod hur illa det var eftersom Signe aldrig satte sig själv i centrum, men i en efterlämnad dikt, skriven när hon lämnats ensam, kan man förstå en del av hennes känslor.

Utdrag:

”Jag låg allena och bitter var
den kalk, som jag tömde här
när jag såg hur litet, jag ändå var
för er, som bort stå mig när …
Jag knöt mina händer i stum revolt mot allt, som förgäves skett
Men jag bad ej om hjälp — jag är för stolt
att tigga, där jag själv har gett.”

(Niklasson B. 1990)

Den 22 augusti var hon så dålig att hon hämtades med ambulans och lades in på Arvika lasarett. Hon vägde då 47 kg till sin längd på 174 cm.

Den 28 januari kallades hennes man Gösta till sjukhuset eftersom Signe blivit sämre, man befarade att slutet vara nära. Hon hämtade sig lite, men den 1 februari 1964 avled Signe Björnberg.

Bland hennes efterlämnade papper fanns denna dikt.

Utdrag.

”1 febr … Januari har gått förlorad, och jag har lidit ett nederlag — materiens seger över anden.
… Det har varit en svart dag i dag, en sådan dag då jag helst vill ge upp. Måtte de kommande dagarna bli bättre, måtte min vilja räcka till … ”

(Niklasson B. 1990)

Kerstin Strandberg skriver: ”Jag finner en dikt hon skrivit några dagar innan hon dog. Hon skriver om sitt tillstånd — hon är ensam, känner sej övergiven av alla, har febersyner. Hon behöver också arbeta sej igenom en svår besvikelse och gör det i diktens form. Man kan se att hennes behov att uttrycka det hon känner — behovet att skapa — trots allt och mirakulöst nog inte är utplånat.” (Strandberg K. Författarnas litteraturhistoria 3 1978)

Signe Björnberg ligger begravd på kyrkogården i Fryksände, Torsby. (Niklasson B. 1990)

EGNA SYNPUNKTER

Det har varit väldigt intressant att göra den här rapporten om Signe Björnberg. Att få hitta en så innehållsrik person bakom pseudonymen. Hon kunde skriva så att, trots att hennes böcker är lättlästa och trots att man vet att de får varandra på slutet, hon gjorde det spännande att få veta hur.

Det väcker alltid mitt intresse när det finns en ”accepterad” åsikt om någon. Det väcker också lusten att ta reda på om den stämmer med min egen. I fråga om Sigge Stark är jag säkert påverkad av min mammas uppfattning om henne. Mamma, som själv växte upp bland fjällkor och fäbodsliv och som ”tjänade piga” på olika gårdar. Visst är det klart att jag har blivit påverkad. Men som jag tycker: positivt påverkad. Att nu, när jag har nått en ålder då jag litar mer på mig själv och inte i lika hög grad styrs av vad som är lämpligt, som jag säkert gjorde när jag var yngre, kan tillåta mig att få tycka om en människas sätt att skriva trots att det sättet blivit synonymt med billigt.

Det retade mig när jag var yngre, och det retar mig nu, att människor skall få stoppas in i fack utan närmare eftertanke och att även de som inte har läst ett ord som skrivits av författaren skall få tycka att hon är dålig.

Boken som Bo Niklasson har skrivit om Signe Björnberg är givetvis inte någon opartisk bok, den är skriven av en som fascinerats av hennes liv och öde och som har valt att skildra henne som den positiva människa han ansåg att hon var. Jag tyckte om att läsa hans bok och jag kände väldig respekt och medlidande med den kvinnan han skildrade.

Jag har förstått, inte bara tack vare Bo Niklassons bok, utan även genom alla citat nedskrivna av andra författare och också berättelser från de som träffade henne, att Signe Björnberg var en mycket speciell människa. Inte någonstans har jag kunnat hitta något negativt om henne som person, utan alla omnämner henne med epitet som ”snäll, ärlig, omtänksam, alltid vänlig och mycket intelligent”.

Författare omvärderas lite då och då och det verkar som om dagens kritiker inte har samma kollektiva uppfattning om Signe Björnberg som hennes samtids kritikerkår hade, utan att de i dag bedömer hennes arbete efter lite andra kriterier. Dåvarande kritiker såg att hon var populär bland ”folk” och att hon därför inte kunde ha något att tillföra de lite mer litterärt kunniga. I dag kan vi förhoppningsvis se att hon faktiskt skildrade en miljö som var verklighet för många. Vi kan se hennes värde som underhållare och dagdrömsinspiration och tycka att det hon gjorde, det gjorde hon bra.

Jag har haft roligt under det här arbetet och nöjet att göra detta har inspirerat mig till att fortsätta att tala om och för de som förtjänar min stora respekt.

KÄLLFÖRTECKNING

Den Svenska Litteraturen, Det populära kretsloppet, BonnierFakta Bokförlag AB, Slovenien 1999

Författarnas Litteraturhistoria 3, Kerstin Strandberg, Sigge Starks produktionsvillkor, Författarnas Förlag, Stockholm 1978

Niklasson Bo, Vem var Sigge Stark? Bo Niklasson och Sjöbergs Bokförlag AB, Belgium 1990

Populärlitteratur, Det kära livet på landet, Berglingska Boktryckeriet, Lund 1972

Rapport 2000-11-21

HAMMARÖ UTBILDNINGSCENTER

SVENSKA B

HT 2000

Berith Eliasson

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2002

Gäst-
skribenter

Sigge Stark — författare inom populär-
litteraturen (av Berith Eliasson)


Jane Austen — Stolthet och fördom (av Mari Becker)


Det ansiktslösa motståndet (av Varg i Veum)


Tankar om reklam (av Björn Friberg)


Bruntungor värre än brunrockar (av Christian Gergils)

Special om Stefan Hammarén

Bok av Stefan Hammarén

Intervju med Stefan Hammarén

Impuls

Siamesisk

Artiklar

Vänsterpartiet

Åsikt kring neutraliteten

Kärlek till politik

Essäer

Mehmed Uzun

Kåserier

Det kliar!

Historikern Alf W. Johansson

Glesbygd

Tecknade serier

Konst

Den usla videokonsten

Konst-
akademien

Tensta Konsthall

Tensta Träff

Museer

Nationalmuseum

Böcker

Göteborgs-
kravallerna

Noam Chomsky

Bokliga upplevelser

Mera Noam Chomsky

Tidskrifter

Axess

Dast

Tecknade serier

Spindel-
mannen

Wolverine

Moonknight

Secret Agent X-9

Chock

Serie-
magasinet

Fantomen

Musik

Bruce Springsteen

Cd-priserna igen

David Bowie

Elvis Costello

Embrace

Garbo — The Musical

Mer Punkmusik

Musikkrönika II

Rod Stewart

Solomon Burke

Ted Nugent

Yngwie Malmsteen

Filmer

Om inte

Lilja 4-ever

Snygg, Sexig, Singel

Minority Report

Filmmagasin

Jag är Dinah

Intervjuer

Besök hos tidningen Socialisten

Mat & Dryck

Karins Gryta

En kurs i hur man bäst avnjuter ett Veteöl

Whisky-
provning

Aecht Schlenkerla Rauchbier

Chimay Blue