Musik

The Cure — The Cure

Vad har hänt med mitt älskade The Cure på sin nya skiva. Den är under all kritik och skivan är så långt borta från det gotiska mörker bandet hade och förenad med nattsvart svärta, och då var Robert Smith min allra heligaste gotiska ikon. Men på nya skivan är det fulhet, brötiga gitarrer och sångerna sitter väl som vanligt men utan all den skönhet som alltid varit signum för aposteln från punk/new wave-epoken. Se debutskivan Boys Don’t Cry eller 1981 år mörka mästerverk Faith — där förenas estetiska känslor med en romantisk attityd där musiken låg som bakgrund till Robert Smiths prosalyriska berättelser. Joy Division och Bauhaus är det närmaste tidiga gotiska katedraler som kunde byggas och återskapa den skönhet gotiken inom alla konstarter har som klara ockulta mörka insläpp i våra mörkaste skrymslen. Alla låtarna på nya skivan har visserligen klara anslag av vår hjältegrupps klassiska musikaliska referenser. Men den sårbara nakna skelett The Cure byggde upp sina låtar från äppelkindade popromantiken till svarta vaggvisor såsom sången Lullaby. Men nya har några låtar som är helt okej, men inte mera än så. Kanske det ligger på producentvalet var fel men bandet har blivit äldre och vill mer än gärna låta som sena The Sisters Of Mercy i några låtar.

Jag tröttnar på tomheten i deras luftslott fast måste ändå tillstå att The Cure åtminstone hoppas på att kunna få till den atmosfäriska övning som omgav deras senare alster.

Stundtals blir det lite av The Missions ljudbilder på nya skivan. Det finns en låt som är riktigt bra. Men annars såg jag deras utveckling på förra albumet Bloodflowers visa upp en skenande smattrande väg mot avgrunden. På nya skivan märks valet av producenten Ross Robinson som mest producerad namn som Korn, Sepultura, Soulfly och usla Limb Bizkit. Det märks tyvärr att viss kantig stenhårda hårdrocksinfluenser förstör The Cure totalt. Den försiktiga långsamma malande musik som jag älskade med The Cure enbart infinner sig som små påminnelser på nya skivan. Själv är The Cure syskon till Siouxsie And The Banshees som bandet på slutet av 70-talet var ute på turné med under en viss tid. Men The Cures efterförljare är nog The Jesus And The Mary Chain, Placebo och Curve vilket bottnar i samma grunder. Fast dagens The Cure kommer nog mest att begrava sig själv med denna trista utveckling. Jag såg The Cure live två gånger under 90-talet den sista konserten var 1997 eller 1998. En seg och sömnig grupp live precis som nya skivan. Ordet är GÄÄÄSSSPPP.