Recension

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Nya Doxa

Biologen, författaren och litteraturkritikern Fredrik Sjöberg har i en tidningsartikel sagt sig vara en ”naturvetenskapligt skolad ateist” och det gör mig konfunderad eftersom jag trodde att en i ett fritt land uppvuxen människas världsuppfattning formas av hennes egna, oberoende erfarenheter.

Tyvärr är detta genomgående i Sjöbergs hela katalog; han föredrar att hänvisa till andras kunskap istället för till egenhändigt förvärvad vishet. Tyvärr därför att han i sina bästa stunder är en klart underhållande berättare med en torr, nästan däst men rapp humor som tilltalar (men förvisso aldrig ger bestående men).

Självbiografiska Flugfällan, en stillsam orgie i samlarens aparta fanatism eller låt säga meditationskonst, bjuder Sjöberg på anekdoter, skrönor och fakta hämtade ur litteraturhistoriens, biologins och insektsforskningens fält såväl som ur författarens liv på resande fot och hemma på ön i Stockholms skärgård.

Första kapitlet suger in mig bland orden och Sjöberg låter artilleriet smattra när han återger episoder från Kungliga Dramatiska teatern varpå han en gång jobbat som attributör. Man får sig till livs dråpligheter om ett lamm bland rekvisitan och en på scen pissande Peter Stormare. Här borrar jag ner mig i soffan och låter förväntningarna stiga och två, tre kapitel senare hakar jag fortfarande på. Även om mina flugkunskaper är okej, skördade under homeopatiska studier, känner jag mig som något av en novis inför Sjöbergs specialintresse. Hans samlarvurm tycks ha börjat med behovet av att dämpa en tomhet kombinerat med viss dragning åt knappologi. Den sistnämnda företeelsen — att pedantiskt insamla värdelös fakta — ges utrymme när han både ber om ursäkt för sin knappologiska läggning och går till attack mot termens upphovsman; August Strindberg, som använde begreppet som skällsord.

Sjöberg är en resande man som alltid plågats av hemlängtan. Bosatt på Runmarö förädlade han konsten att samla blomflugor och har uppmärksammats för detta. Bortsett från att Flugfällan under sin gång alltmer drunknar i belästhet och hemfaller åt sjok med hänvisningar, anvisningar och sekundärbildning bjuder den på naturskildringar av hög klass. Det spekuleras i varifrån längtan efter statistik och förteckningar härstammar och vad som kan tänkas driva samlaren. Boken har skönlitterära förtjänster — ett vaket, lite surmulet och välslipat språk och en känsla för betoning och tajming — och måste vara rena drömmen för likasinnade hamstrar. För egen del slocknar fascinationen halvvägs, ungefär samtidigt som Sjöberg övergår från att i sin självbiografi ha fokus på sig själv, till att sväva ut i mängder citat och undervisningsmaterial. Det blir helt enkelt för lite Sjöberg och för mycket hansläromästare och det stör mig när han nu trissade upp förväntningarna med en läsvärd första fjärdedel.