Artikel

Varför tror läkare att cancer är en sjukdom?

Människan har velat vara odödlig sedan begynnelsen, alltså hennes egen begynnelse. Se bara på sagorna om Kain och Abel. De blev ju säkert niohundra år, de båda bröderna.

Forskare i USA och på andra ställen runt om i världen ska nu utvinna stamceller ur teratokarcinum så att vi blir odödliga. Stamceller finns annars bara i vissa djurarter och i mänskliga embryon, innan fostret utvecklats och cellerna mister sin flexibilitet. Men den här udda cancertumören som jag nämnde består av celler som förnyar sig själva i evighet. Man ser inget slut, medan en hud- eller hjärncell regenererar högst hundra gånger.

Med rätt teknik skulle man alltså kunna föra in de cancerogena stamcellerna i en åldrad människa och på något sätt få kroppen att ta upp och acceptera den främmande materian som sin egen. Om experimentet lyckas kan vi, med hjälp av laboratorieråttorna, föryngra våra organ.

Teratokarcinum är också ett slags embryo egentligen. Tumören växer ganska snabbt och blir lika stor som en grapefrukt, till och med större. Den har faktiskt både hår, tänder och hjärtrytm. Kroppen försöker producera ett eget foster, men ett vanställt sådant, eller rättare sagt en form av liv som inte följer någon direkt struktur utan uppstår ur kaos. Livet — som kroppen producerar och som kallas tumör — dödar oss. Det måste väl innebära att liv och död hör ihop, att de båda tillstånden är två varianter av samma tillstånd?

Så varför lär vi oss att frukta döden?

Ofta verkar vi tro att vår art är en isolerad företeelse, ett avvikande fenomen. Vi står över eller snarare under de energilagar som lär oss att liv omvandlas, det slutar inte existera bara för att det ändrar form.

Om nu universum är evigt och om tid inte är något annat än en mänsklig måttstock påhittad av henne själv som en skev tolkning av de cykler hon läser av, då borde begreppen början och slut vara irrelevanta. Astronomer och astrofysiker har ända sedan Eratosthenes dagar gjort misstaget att beräkna avstånd och omkrets utifrån den linjära tiden som varande konstant när den egentligen är relativ. De har rivit sig blodiga i studierna av det som föregick universum. Men om universum är evigt, då har det alltid existerat. Det fanns aldrig någon början, något före. Trots detta tycker jag att George Edouard Lemaîtres klassiska Big Bang-teori fascinerar, men mest för vad den säger om människans begreppsvärld och mindre för vad den säger om universum.

Cyklerna är inte linjära, de är cirkel- och spiralformade. Vi kan mäta dagens längd, även om den aldrig är exakt lika lång, och dagen dör i varje skymning. I gryningen återföds den dock. Enligt egyptierna åldrades solguden Rê på himlen i väster, men ur morgondammet reste han sig, pånyttfödd i öster.

Tiden mäter ut döden åt oss och vi har själva valt tiden och dess konsekvenser, kanske för att inte bli sinnessjuka av det gränslösa. Men vi skulle kunna se bortom illusionen. Vi skulle kunna vila i vetskapen att världsalltet är tidlöst, vilket säger oss att allt existerande är tidlöst eftersom universum är allt; det innefattar varenda litet sandkorn, gasmoln, människobarn. Ändå lägger rika Texasmagnater ner miljontals dollar på forskning kring sin egen fysiska odödlighet. Ändå opererar unga kvinnor in silikon i brösten. Ändå tror läkare att cancer är en sjukdom.

Varför?

(Ur Guide till lidelse & laglöshet — Ord & Visor förlag)

Stefan Whilde