Artikel

Politiker kan inte vara intellektuella

Politiker kan inte vara intellektuella. Alla fall inte med den definition som Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947-73, använde sig av. Han menade att intellektuella kan förena motiv och skäl, dvs. göra en skarp analys och sedan stå för den även om man får alla emot sig. Detta kan inte en politiker göra eftersom en politiker måste vara valbar, dvs. ta hänsyn till diverse särintressen. Må vara att politiker ska gå före och stå för sina principer för att sedan låta väljaren bestämma. Men detta är bara drömmen om den hederliga politikern, men kan h*n försörja sig på detta? Troligen inte!

En politiker kan inte gå ut med alla sina motiv, t.ex. att Sveriges neutralitetspolitik enbart är hyckleri och bygger på ren feghet, att socialförsäkringssystemet inte håller i längden och att höga skatter och bidrag på sikt är en omöjlighet. En politiker måste ha andra skäl än motivet till en analys. En politiker under andra världskriget var tvungen att ange nödvändigheten av eftergifter som skäl för att avvika från neutralitetspolitiken. Den politiker som anförde ideologiska motiv om demokrati och frihet var ute på självmordsuppdrag. Olof Palme kunde inte, under 68-vänsterns dominansperiod, rakt ut säga att han samarbetade med USA utan var tvungen att tala om en tredje väg som kamouflerade det egentliga ställningstagandet. Palmes idealism för socialismen fick alltså i realiteten ge vika för verkligheten och maktpolitiken.

En politiker måste vänta tills demografin och centralstatens brister raserat hela socialförsäkringssystemet innan politikern kan plädera för ett annat system. Vidare kan inte en politiker säga att välfärdsstaten måste avskaffas för att vi inte ska leva över våra tillgångar och beskära vår frihet. En politiker får istället tala om att sänka skatterna för att därmed höja tillväxten och därmed trygga välfärden, om knappt det. Nu har det till och med blivit så allvarligt att enbart arbetslinjen kan anföras som argument för skattesänkningar. Det är enbart låginkomsttagare som ska få skattesänkningar så att det blir lönsamt att arbeta. Även om detta är korrekt i sak leder det fel då skattesänkningar för alla leder till fördelar för alla på lång sikt.

Möjligtvis kan man tala om sänkta bidrag men aldrig tala om ett äkta egendomssamhälle där en allt större del av socialförsäkringarna finansieras av egenavgifter och eget sparande. Centerpolitikern Kenneth Johansson kände vid en förfrågan ett behov av att garantera att överenskommelsen om pensionssystemet ligger kvar vid ett eventuellt maktskifte. Att våga tänka om och gå ett steg längre skulle omöjliggöra den nämnda politikerns valbarhet.

Att inte uppge sina motiv som skäl för en ståndpunkt är mycket ansträngande men tyvärr nödvändigt. Eller? Är det möjligt att få stöd via uppriktighet? På sikt möjligtvis. När människor ser det som självklart att våga tänka utanför de nuvarande ramarna. Men just nu är det nog omöjligt och det är därför som jag inte passar som politiker. Jag säger det som jag tycker och inget annat. Vissa intellektuella eller, det begrepp som jag föredrar, akademiker ser ned på politiker för att de inte vågar avvika alltför mycket från det politiskt korrekta utan väljer att ändra systemet stegvis utan att uppge sina framtida visioner. Men detta är ju enda möjligheten att vara valbar och så länge folket belönar ett sådant tänkande och beteende kommer vi även i fortsättningen se röstmaximering framför nytänkande och visioner.

Vissa politiker ser i sin tur ned på akademiker (intellektuella) för att de bara pratar och för att de saknar något egentligt ansvar. Men de är ju bara avundsjuka för att akademikerna (intellektuella) äger den stora lyxen att uppge sina motiv som skäl. Båda grupper behövs i dagens samhälle. Politiker som är valbara behövs för att förändra samhället på kort sikt och akademiker (intellektuella) behövs för att utmana gamla låsningar och gå utanför de etablerade ramarna.

Fredrik Runebert

Besök gärna min hemsida Liberalkonservativ balans