Musik

Beck — Guero

Beck David Campbell föddes 1970 och är rockmusikens mest postmodernistiska kameleont som har hela konceptet från förlagan David Bowie. Det handlar om att förnya, omväxling, transformation, förändringar. En musikaliskt hybrid från hip hopen, rock, country, soul, och andra musikformer får en magisk sammansmältning i den musik som är Becks adelsmärke. Beck har precis som David Bowie har kunnat under större delen av sin karriär undvikit att bli fantasilösa eller förlorat sin förmåga att kunna trollbinda oss med musik. Becks föräldrar har varit delar av avantgardkulturen i USA. Modern Bibbe Hansen var en viktig del av Andy Warhols Factory och fadern David Campbell var arrangör och ingick Fluxusgruppen tillsammans med Yoko Ono. Jag lyssnar mig genom Becks skivor för att återigen minnas hur det var när hans första skivor kom i min väg. Mina två första minnen från Beck var när hans första singel släpptes. Det var låten Loser som hade en snygga hip hopinfluenser inbäddad i en hypermodern blandning som utgör Becks musik. Jag tyckte verkligen om den musik som då var så nyskapande för det fanns ingen som lät som Beck omkring 1994. Singeln spelade jag ständig då jag bodde i kollektiv med mina två väninnor och en manlig vän. Det var liv och rörelse eftersom det ingick barn i huset. Singeln påminner om att det fanns bra stunder. Mitt andra minne var den konsert som Beck hade samma år. Jag tror att det var hans första framträdande i Sverige. Sedan dess under åren gavs det ut hippa plattor som alltid lyckades krama ur alla dom musikstilar som existerar i USA.

Mellow Gold var en fantastisk snygg skiva men det är Odelay som slog till ordentligt och gjorde Beck till en stjärna genom MTV. Becks underbara nonsens ironiska partylåtar som golvade mig ordentligt. Se och lyssna på Devils Haircut, Hotwax, The New Pollution låtar som svängde och gjorde min känsla att vilja dansa ännu större. Det var just den sortens musik som är Becks signum. Skivorna Midnite Vultures och Mutations tillhör hans främsta attribut.

Beck kunde också ta folkmusiken och countryn till sig för att slå sig till ro. En skiva One Foot in the Grave är helt annorlunda i sin avskalade spelstil. Den skivan innehöll små deprimerade sånger om döden. En smått vacker dyster platta som ändå innehåller lite av nyckeln till Becks musikaliska själ.

Med Guero är Beck äntligen tillbaka till sina rötter och då menar jag hip hop och cut up-teknik samplat i den totala underbara musikmixern. Den är inte alls som skivan Sea Change som var en trist upplevelse som jag fann stel i sina konturer och den saknade humorn i musiken. Den nya är lekfull och ger verkligen min fantasi och min känsla för dansmusiken en verklig skjuts framåt. Den gör att Becks talang och musik känns meningsfull igen.