Musik

Korta musikrecensioner IV

The Dirtbombs vs King Kahn & His Shrines — Billiards At Nine Thirty

Bångstyrig, anarkistisk blåsbaserat soulrock i garagelandet som blir lätt tröttsam i ena ögonblicket medan man åt andra sidan doseras av skön rock som blåser hjärnan ur dig. The Dirtbombs som består framförallt av Mick Collins som i flera år blivit synonym med punk/soul i ett kombinerat skitigt sound. Nya skivan svänger enormt visserligen men jag faller ändå inte i farstun i första taget av nya skivan.

I am Kloot — Gods and Monsters

Jag gillar inte riktigt I Am Kloots skivor utan dom blir lite för lama stundtals, medan det finns anspråkslösa sånger som på den nya skivan som visserligen är fräscha indiepopsånger men lite stela. Men detta Manchesterband blir ändå lite tråkiga i längden. Brittpop som till hälften känns riktigt bra, men så sackar bandet till genom att komponera vissa tröstlösa sånger. Det är alltid synd att klaga på begåvade band.

Overkill — Relixiv

Overkill är Black Sabbath och klassisk speedmetal mixat med Motörheads aggressiva spelstil. Allt finns på den här nya skivan som innehåller väldigt mycket klassisk metal såsom den gode Dr. Rock borde uppskatta om han inte redan var lite tveksam. Skivan hamnade istället hos mig Dr. Indie. Jag gillar friskheten, sången och spelstilen. Men textmässigt är det inte så mycket att bry sig om. Men det är fruktavärd bra stor metal av idag från ett band som överlevde den tveksamma 80-talshårdrockscenen.

Nancy Sinatra Comebackskiva 2004

Det är nästan för sympatiskt att 60-talets främsta popikon Nancy Sinatra gjorde comeback förra året med en doftande färgrik skiva med jazz och pop. Bland annat signerat Morrissey, Peter Yorn, Jon Spencer med flera som har tagit över kultikonen Lee Hazlewoods roll. Skivan är underbar supermodern uppdaterat charmpop som nästan är i klass med Nancy Sinatras färgrika snygga 60-talspopalbum som var signerat Lee Hazlewood. Jag gillar verkligen den här skivan.För den har mycket av det moderna sound som indiepopvärlden bara måste älska. Jag har fått popdrottningen Nancy Sinatra på hjärnan.

The Roots — The Tipping Point (2004)

Kanske är det här den mest varma hip hop platta jag lyssnat på den senaste tiden. Organisk musik som man mest förknippar med soulens fina förmåga att förtrolla oss med värme och emotionell vandring mellan himmel och helvete, synd och skuld eller allt det som kan komplicera vår mänsklighet. The Roots har samma förmåga att göra djup trevande medmänsklig hip hop med soul i botten. Snygg och bra musik.

Prince — Musicology (2004)

Prince är mannen som jag verkligen älskade och nästan dyrkade under 80-talet. Dels för hans musik under den tiden var fantasifull, kreativ, stenhård funksoul som verkligen slog sönder alla teorierna om bra musik skulle låta. Mellan åren 1978 till 1990 skrev han låtar och sånger som är idag odödliga. Men efter sitt bråk med skivbolaget under 90-talet och därefter blev sörja och skräp. Även om senaste plattan (2004) känns lite bättre så blir steloperativ seg oljig massa med onödig funk och det saknas som vanligt bra låtar. Så skivan och Prince idag är ovanligt onödiga artister från min horisont.

Notis kring Prince

Ulf Lundell — Ok Baby Ok

I normala fall följer jag alltid med Ulf Lundell och vad han än gör med sin musik eller böcker så har han alltid haft en förmåga att göra stor konst av sin musik. Men på den här skivan blir det varken textmässigt eller musikaliskt speciellt bra. En del av låtarna blir stelbent rock med fläskiga överarmar. Men subtiliteten försvinner förutom på möjligen ett par låtar som har Lundells sedvanliga remarkabla förmåga att utnyttja musiken och texten flyt i sin konst. Men nu blir han bara en misslyckat Bruce Springsteen med Bryan Adamsvibbar. En hjältes misslyckande.

Mogwai — Government Commissions BBC Session 1996–2004

Stuart Braithwaite är inte bara den ledande vokalisten och gitarristen i denna trio utan även konstnärlig ledare. Det blev en grupp till slut som även införlivade Brendan O’Hare från Teenage Fanclub, och i detta dåtida ögonblick skapade dom en rad med intressanta verkligen långsamma psykedeliska skivor som verkligen är postpsykedelia. Så nu har dom äntligen släppt bandets magnifika svepande långa landskap av kaos och infernaliska ljudbilder som tillverkats i deras ljudlaboratorium. Svävande oväsenartade slapsticks som manglar på i en långsam stegrande tempo då musiken till slut inte orkar bära oharmonin och den exploderar ut en ganska så långsam lava. Eller imploderar kanske är ett bättre ord. Vacker musik är det i alla fall.

IVY — In the Clear

Om jag skall lyssna på läckra popförmågorna i IVY så handlar det lika mycket om deras influenser. Då har vi The Smiths, The Pastels, Prefat Sprout osv i den engelska poptraditonerna. Dom har givit ut flera skivor läser jag på nätet och jag hade inte hört talas om dom föränn Dr. Rock tyckte att detta måste vara Dr. Indies fack. Så rätt han hade. Det är nästan perfekt pop med en liten störning av dissonans som förverkligar bandets potential. En utmärkt ny skiva från IVY.

Raveonettes — Pretty In Black

Första gången Rose Wagner och Karin Foo, som utgör mästerliga garagerockarna Raveonettes, befann sig i USA som danskt garageband så spelade dom på klassiska punkstället, CBGB. Det var klassiska producenten Richard Gottehrer (Blondie och The Go-Go’s) som gjorde denna introduktion. Raveonettes släppte mästerverket Whip It On! vilket fick Dr. Indie i Blaskan att fullständigt älska deras The Crampskitiga rock. På nya albumet spelar dom klassiska rocklåtar med energi och laddade batterier. Deras Sonic Youth och Jesus And The Mary Chaininfluenser tonas ned för en mjukare övergång till Buddy Holly/Everly Brothers fina rock. Raveonettes har verkligen förfinat sin musik. De taggiga sidorna har slipats ned och allting är lite mjukare, finare i dom flesta musikaliska hörnen. Då man gör det så förlorar duon sin skitighet men vinner på en snygg pop/rockfiness. En bra skiva igen från Danmarks enda coola grupp efter Efterklangs elektroniska pop.