Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Low är en av dom mest lågmälda grupper som man kan finna. Deras musik viskas fram och rösterna ligger så nära stumheten att musiken nästan stör sångerna. Deras skiva The Great Destroyer som ges ut på Sub Pop är en förträfflig sval skiva som är nästan lika skör, vacker och tilltalande som Khonnors mästerverk Handwriting.
När jag plockar fram båda nya albumen så är det nästan som om jag levde med skivorna i min dator eller stereo. All denna fantastiska strömlinjeformade musik har små störningar som är det som gör musiken så vacker. Low har under hela 90-talet varit en trio som gjort snygg pop som bärs upp av deras lågmälda känsla som deras musiks storhet faktiskt lyckas förmedla. Två skivor med en betydelsefull kärleksfull musikalisk personlig feeling som jag verkligen gillade.
Axel Wallengren eller Falstaff Fakir
Folkpartiet och socialdemokratins perspektiv på invandrare
Så blev det inget kvinnoparti … eller?
Ane Brun — A Temporary Dive (av Dr. Da Capo)
Camper Van Beethoven — New Roman Times
Dizzee Rascal — Showtime & Boy in da Corner
Elmor James — The Sky is Crying & Blowing the Blues — A History of Blues Harmonica 1926–2002
Hammerfall — Chapter V: Unbent Unbowed Unbroken
Joe Lynn Turner — The Usual Suspects
Kent — Du & jag döden & 10 år med Kent
Low — The Great Destroyer & California
Svensk indie från skivbolaget A West Side Fabrication
The Clash — London Calling & Don Letts — Westway to the World