Retro VIII

Tomas Andersson Wij — Vi är värda så mycket mer 2002

På ett sätt är Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck båda arvtagare till Lundell och Pluras musik. Tomas Andersson Wij låter på den här skivan som jag inte hört sedan den kom ut som en mix av Patrick Isaksson, Mauro Scocco och Kent. Han är den perfekta samtidskommentatorn som ser Sverige i en serie melankoliska bilder. Han texter bränner fast mig i sten därför han har förmågan att beröra mitt inre rum. Jag började lyssna på honom 2000-talets inledning på den skiva som hade titeln Ett slag för dig. Före det hade jag inte hört talas om denna trubadur. Men nu är lyckan gjord igen.

Van Morrisson — What’s Wrong With This Picture? 2003

I min ständiga jakt på Van ”The Man” Morrisson så landar jag till ett av hans få lyckade skivor under dom senaste 10 åren. På sin skiva utgiven av jazzbolaget Blue Note så lyckas soulen och jazzen mötas i en keltisk varm svårmodig men ändå så uppsluppen Van Morrisson att det återigen känns roligt att börja plocka fram denna stora artist (nåväl, i normala fall stora artist) för att denna gång blir musiken fin och vän sorgligt charmig Morrisson musik.

Badly Drawn Boy — Have You Fed the Fish? 2002

Dr. Indie hjälte Badly Drawn Boy eller Damon Gough lyckas på denna skiva förändra sitt sound så att den vandrar mellan rock och sublim gitarrpop. Lättsam ironisk musik för Generation X. Skivan känns som om man brer mjuk apelsinmarmelad över låtarna och sväljer dom väldigt sakta och säkert. Musiken liksom smälter sakta ned i miljön som utgör Damons postironiska blinkningar åt populärkulturen. En liten delikat skiva som fräser i min intellektuella stekpanna.

Bonnie ”Prince” Billy — Master and Everyone 2003

Will Oldham uppträder gärna som sitt alter ego Bonnie ”Prince” Billy när hans oerhört vackra sånger nästan smärtsamt vackert ligger och vibrerar kokett i vällustiga romantiska texter. Texter som bryter upp romantiken och skär sönder den med knivvassa sårade kanter. Hans musik känns och det gör han även under sitt riktiga namn Will Oldham. Countryaktig rock med fin sublim närhet och mänsklig sårbarhet.