Politisk bok

Madeleine Albright — Madame Secretary — Fru Utrikesminister med Bill Woodward

Symposion förlag 2004

På ett sätt är dom här memoarerna bättre än Bill Clintons tråkiga memoarer. Hennes bok har visserligen mera av hjältesaga med föräldrar och uppväxt i diplomatkretsar med flera språk i barndomen. Hennes familj är från Tjeckoslovakien och fick uppleva våldtäkten från nazistsvinen och kommunisterna. Enligt sin egen helgongloria så blev hon en inbiten antikommunist. Just denna insikt leder henne genom familjbildning, studier och uppdrag som ledde henne mot utrikesministerposten i Clintons regering. Hon var först FN-ambassadör och genom detta berättar hon idel sanningar men desinformerar om USA:s ständiga stöd till Saddam Husseins regim mot Iran. Hennes dåliga minne när det gäller stödet till Haitis diktatur ”Papa Doc” Duvalier och hans son ”Baby Doc” glömde hon bort i sin nit att framförhålla prästen Artides lagom radikala politik. Hon vill så gärna framhålla hur ädelt USA blev under bombliberalernas moraliska världsordning under Clintons tid. Visserligen är boken väldigt kvinnlig i sina privata beskrivningar och den roll som hon hade internationellt under sin tid i Clintons hägn. Men som sagt förtiger hon fast hon berättar om sin oroliga inställning till Europa och Balkankriget under det sena 1990-talets tragiska sida. Madeleine Albright berättar om sin man Joe som var en del i USA:s rika societetsliv med en tidningsägarfamilj.

Boken är värdefull och har en stor portion humor och psykologisk insikt i sitt liv och i sin karriär. Precis som man förväntar sig att kvinna fullödigt berättar stora delar av sitt liv. Det finns mycket att hämta för att förstå slutet av 90-talet och hur Amerika försöker forma sin roll efter kalla krigets slut. Det är där boken har sina främsta förtjänster. Kanske den bästa politiska memoar dom två sista åren jag läst, helt enkelt för tillfället.