Artikel

Upplösningen av svensk-norska unionen 1905

Sveriges stormaktstid försvann definitivt 1809 med att Finland hamnade under Ryskt överhet. Men däremot som en tröstpris eller sår på plåster så tecknade norska stortinget och Karl Johan XIV ett avtal om en union. En union som varade enda fram 1905 då norska liberaler och socialister krävde reformer av Oscar II. Kampen för ett fritt land fanns där hela tiden i reformarbetet. Svenska liberaler och socialisterna blev för ett fritt Norge medan konservativa ville behålla Norge som en kompensation för förlusten av Finland. Det hela blev en känslig utrikespolitisk fråga då Norges reformvänner stod emot kungens administrativa järnhårda perspektiv. Unionen skulle psykologiskt i Sverige bli lika mentalt som den gamla nordiska Kalmarunionen. Men där fanns det svenska delar av adeln som inte ville sig styras eller låta Danmark få inflytande. På samma sätt ville Norge befrias mentalt från svensk överhetstänkande. Det blev en delikat fråga även när det gällde politiskt inflytande i Norge, där fanns det idéer om eget konsulat som skulle styra Norge självständigt. Det fanns också när det gällde det parlamentariska införandet i Norge 1884 då kungen ville utse ministrar medan Norge ville låta en ståthållare välja regeringen och stortinget ge dom makt genom valutgång.

Norges politik hamnade i kritisk görande gentemot svenska kungamakten. 1905 så börjar krisen dels genom att kungen inte kan utse regeringen, stortinget väljer att upplösa unionen. Folket väljer och en självständig linje för Norge som eget land. Sveriges regering med kungen i spetsen rasar och skramlar med vapen. Men genom förhandling så får Oscar II avsäga sig kungakronan och erkänna Norges rätt att bli självständig.

En märklig situation i nordens historia.