Musik

Björn Afzelius & Mikael Wiehe — Malmöinspelningarna 1993

Utgåva 2004 av Mikael Wiehe

1999 avled Björn Afzelius i cancer. Han beklagade sig över att rockjournalistiken alltid kritiserade hans soloalbum, dom fick inte samma status som Mikael Wiehe eller deras gemensamma period i Hoola Bandoola Band. Jag förstår kritiken av Afzelius musik. Jag vet att han var en älskad artist av många bland vanliga människor där ute i landet. Men jag tyckte aldrig om hans komp eller arrangemang. Dom var precis så uddlösa och trist formade som man tycker att Tomas Ledin är i sina sånger. Nu är visserligen Afzelius så mycket bättre i allt än vad herr Ledin någonsin presenterade. Men dom här inspelningarna från deras gemensamma försök till skiva som låg i Wiehes skåp, plockades fram och moderniserades upp i ljudkvalitet. Men det är en besvikelse att lyssna på, inga överraskningar utan tråkiga tolkningar av deras egna låtar eller tolkningar. Pretentiöst eller obegripligt att man ger ut dom. Deras värde ligger mera åt det musikhistoriska än åt ett bra återgivet samarbete som skapar bra musik. Allt känns som gammalt skåpmat som ges ut av ingen mindre anledning än att vi måste få uppleva deras vänskap i ord och musik. Visst jag skulle tycka det vore bra om musiken var intressant. Men den tyngs av Afzelius ständiga trista vokalistförsök. En fullständig onödig skiva som kom ut.