Musik

Bruce Springsteen — Devils & Dust

Jag tycker mycket om Bruce Springsteens nya skiva, den är ren och avskalad precis som Nebraska eller The ghost of Tom Joad , två av hans mästerverk. Jag tycker om skivor som precis som Bob Dylan förädlar arvet från protestsångerna och Woody Guthries stil. Bruce Springsteen är hos mig en av dom verkligt stora hjältarna. Hans musik och sprängkraft har alltid varit den personliga stilen. Med eller utan kompband är Bruce alltid stor, förnäm och storartat på alla dess sätt. Nya albumet får mig att vilja dricka vin och fortsätta samtalen med min fantastiska väninna Marie och hennes syster Monika som vi gjorde till Bruce Springsteen i bakgrunden. Precis så bra kan han vara, han lämnar allt för att precis som när Ulf Lundell eller Eldkvarn skriver sina bästa sånger med styrka, då dom känner sig fria. Men Bruce Springsteen är på något sätt alltid en man som står med båda fötterna på jorden — ständigt på väg mot ett håll där man inte riktigt vet vad som kan hända. På dvd:n som medföljer skivan sitter han på ett rum och spelar gitarr utan skyddsnät. Då efter mina vackra väninnor gått hem så är denna dvd fullständigt bedårande magisk. Han berättar om sina sånger och låter musiken flöda ur sin mun. Varenda låt på skivan eller dvd:n är sådana sånger jag berörs av. För Bruce Springsteen missionerade på sin gyllene skiva The Rising med hela sitt kompband och gjorde en lysande skiva. Nya skivan är en platta som fodrar lugn och kontemplation. Lite meditativ stämning som får hela skivan att sprudla av en lycksalig vemod. Om nu något sådant finns, men Bossen skapar en sångcykel som blir fascinerande bra. Han lyckas där många av mina hjältar misslyckas med att ge oss bra skivor. Van The Man, Lou Reed eller Neil Young orkar inte göra bra skivor utan man måste söka sig till det nya eller gamla hjältar som orkar skapa konstverk. Bruce Springsteens nya är ett mästerverk i mina ögon.