Musik

Eldkvarn — Atlantis

Plura med mannar lunkar på som vanligt och ingenting nytt under relationssolen. Men denna gång vet jag inte om jag är med på noterna. Visserligen låter Eldkvarn så tryggt dom alltid har gjort iden rockmusik jag följt sedan slutet av 70-talet med skivan Pojkar, Pojkar, Pojkar. Då var dom just den där pigga krabaten som kunde gå från trubadurrock till urban new wave rock med skivan Ny klubb. Själv älskar jag albumen Musik för miljonärer och Genom ljuva åren för att dessa skivor signalerar den upptäcktslust bandet hade på sina alster i början av 80-talet. Men nya skivan låter mest som en osjälvständig Bob Dylan platta och när man på en officiell hemsida läser en intervju med Plura där han snackar i termer av just Bob Dylan-referenser då tickar min varningsklocka. För bara man lyssnar på inledningslåten M/S Alkohol som har till kompet och sångsättet den där berättande tonläget Bob Dylan kan ha på sina skivor, precis som fortsättningslåten Äntligen min låter alldeles för mycket Bob Dylan att det blir lite väl tråkigt. Däremot så är den pigga duetten med Håkan Hellström Konfettiregn kanske årets bästa svenska låt, för där har dels Håkan Hellström på gott humör medan Eldkvarn får in sina perfekta arrangemang. Även dom två låtarna Stockholm fem noll noll är en sådär rockstänkare som jag älskar hos Eldkvarn liksom avslutande sången Stjärnan på min himmel en vemodig stark Plurasång som jag alltid har älskat hos mina hjältar. Men så förstörs allting av en vedervärdig dansbandslåt med den hemska Christer Sjögren på duett. Skuggan av en man som svek en låt så ovärdig Eldkvarn, att man fruktar att Plura tappat sin förmåga att välja rätt. En låt med textmässig pondus — krävs en livserfaren bitter själ som Plura eller Lundell inte en dansbandsnisse vars själ sitter i plånboken i en dålig smak. Herregud — låten är dessutom gjort att spelas på usel dansbandsstil. Må det vara ett sträck i skivans enda pinsamhet. Men det finns flera problem som jag måste ta upp med skivan. Den saknar styrka och den blir lite träaktig tråkig på sina håll. Det är egentligen bara tre låtar som jag tycker om. Det blev ingen ny Limbo Utan allt känns som en ordinär vardagsplatta med en lunkande trött Eldkvarn utan passion denna gång, åtminstone i mina öron.