Musikessä

New Order — dansmusikens Orfeus

Dom klev ur askan som fanns kvar efter det att Ian Curtis tog livet av sig enbart 24 år gammal. Ian Curtis som hade en mytologisk dödslängtan att efter att dö ung som en sorglig älskare av rock/filmklichéerna. Joy Division gick lugnt i graven för att vidare muteras i Bernard Sumer och Peter Hooks New Order. Då fanns det en öppning mot ett ljusare sound som var dansmusikens och syntpopens befrielse från en ångest, men ångesten kan utan tvekan höras en del låtar som alltid förenar Joy Divisionens undergångstämningar med apokalypsens svarta sorgeband som Ian Curtis draperade Joy Divisionens musik med. New Order började experimentera med olika ljud och musikaliska begrepp för att kunna få till det när det gällde gruppens musikaliska framtoning. New Order var alltid bandet med framtiden i blickfånget och musiken var just samtidens mest sofistikerade rörelse som alltid låg i fronten. Att när New order idag ger ut skivor blir inte som man förväntar sig eftersom New Order idag inte ligger i fas med tiden. Ålder och erfarenhet får istället ersätta gruppens musik. New Order hade en förmåga att skriva poplåtar som då övertäcktes av syntarnas pastejer. Dom skickade iväg sina låtar ut i rymden och vi lyssnare fick gå upp mitt i natten och med parabol rikta in oss på New Orders satellit. Musiken som strömmade ut som den fantastiska syntpärlan Blue Monday var som en blomma för bin att surra omkring i. Jag älskade den singeln och idag räknas låten Blue Monday som en av världens främsta låtar. Bernard Sumner röst ligger så rätt i en snygg modellerad komposition som i stort sätt är perfekt på många sätt. Just den här förmågan att både skapa bra danslåtar, och ändå behålla popens fräscha aktuella tidskänsla för popens utveckling sedan dess gryning. Det är en del av magin med New Orders musik.

New Order är det band som jag började lyssna omkring 1981 som en naturlig fortsättning efter Joy Divisions slutgiltiga borttynande. Musiken var då vi den aktuella tiden, suverän syntrock som inte liknande någonting annat jag hade hört i musikväg då. New Order var en perfekt kombination av den tidens postpunk som svartsynt lade sig över en del av musiken då gothrockens första stapplande steg började vandra ut på musiken stekheta öken — popestetikens snygga skaparanda. New Order gjorde skivor som markant skilde sig från övriga scenen med just sina varierande musikaliska uttryck. Jag uppskattade dom slingor av delvis ödsligt betonade långa episka synthslingrande ljudlandskap som varade i 10 minuter. Jag bländades även av deras finstilta sublima pop som också övergick i enkla rena dansakter.

New Order kan sägas vara tempen för hur 80-talets tidsepok var men New Order var lite av undergroundscenens egna mästare som förvaltade många av dom traditioner punken iscensatte och utvecklades åt olika sätt. New Order i dag kan nog sägas vara ett band som mest lever på sin legendstatus än som förnyare och bandets medvetna erfarenhet och intelligens påpekar det själva i intervjuer. Även deras nya skiva är klassisk pop som är kartläggning av hur New order förvaltar sitt arv idag. Inga direkta nyheter på samma sätt som för 20-25 år sedan presenterar gruppen. Men New Order var på den tiden — under 80-talet en av dom främsta grupper och gjorde musik för tiden som jag älskade. När jag på boxen Retro från 2002 lyssnar på fem skivor med musik från gruppen, så hör man blandningen, stilen, skönheten och förnyarandan hur musiken tar stamp i en tid som var omväxlande liksom förutsägbar på samma gång. Det är därför som New Order är fortfarande ett intressant fenomen att lyssna på.

Några musiktips

New Order: Retro Box 2002

Samlingskiva från 1987 på deras singlar: Substance

Debutskivan Movement från 1981 är lika mycket ekon från Joy Divison och Ian Curtis död som New Orders första försök till självständighet.

New Order — Waiting for the Sirens’ Call | 24 Hour Party People