Retro X

Yanqui U.X.O. — Godspeed You Black Emperor

Montreals politiska motsvarighet till Michael Moore fastän musikaliska så har detta hypnotiska symfonirockande indieakt har påverkat många med sin meditativa rockmusik. Även denna skiva glider ut i rymden på ett speciellt sätt. Jag lyssnar på en svår musik som är modern krautrockskiva som vibrerar av känsliga partier. Även elektroniska hårdrockband har en förmåga att ta till sig bandet. För i deras drömda universala färgrika nyanser så målar dom med breda penslar vilket gör musiken stor som själva rymdens svarta stjärnglittrande värld. Stor magisk musikanhoppning av ren njutelse.

Lou Reed — Ecstasy

Många av mina gamla hjältar rostar så även Lou Reed som inte gjort någon ny vettig platta på mycket länge. Hans intellektuella sida står stundtals ivägen för rockaren Lou Reed. Hans svamliga sega långsamma skiva Ecstasy hade jag svårt för redan för år sedan. Nu blir det mest ointressanta arrangemang där lyriken stämmer bra. Men musiken är vit träskallig rock. Jag saknar det som gör Lou Reed till en av mina personliga hjältar genom åren. Men det var länge sedan jag hörde något som var av värde från den coola mannen i svarta solbrillor.

Blue For Two — Search & Enjoy 1992

Freddy Wadling kallas på sin nya skiva för Monstret när svenska rockeliten skriver låtar för mannen från legendariska punkbandet Liket Lever bland annat. Men med duon Blue for Two gjorde dom New Orderliknande rock som var både tjusig och annorlunda på ett sant äkta sätt. Deras skiva från 1992 var nog det sista livstecknet för snart försvann duon in i dimman för att återuppstå på olika fronter. Jag älskar denna skiva fortfarande och plockar fram den för att dansa som djävulen själv eller som Di Leva säger — Dansa din djävul. Så då lyder jag det rådet.

The Commodores — The Ultimate Collection

Lionel Richie var sångaren som i Commodores verkligen med suveräna låtar som Easy, Three Times a Lady, Brick House, Lady (You Bring Me up) plus otaliga hits var denna grupps godkända märke. Motown signerade kontraktet med bandet som från början faktiskt hette The Mystics eller The Jays på 60-talet innan medlemmar formerade sig under den unika snygga gruppen Commodores. Jag lyssnar och förundras verkligen över deras självklara förmåga att trolla fram danslåtar för varma sommarkvällar där discomusikens kulor glittrar skönare än någonsin. Det är sådan musik jag älskar.

Patti Smith Group — Easter 1978

Min hjältinna Patti Smith group gjorde med sin Easter en fullständig lysande provokation då hon kastade ur sig låten om att vara Rock ’n’ Roll Nigger eller den skimrande Because the Night som Bruce Springsteen skrev tillsammans med Patti Smith är bara några av de mest fulländade sånger jag hört. Jag älskar den här skivan för den utstrålade en del av hennes karisma, intelligens och skönhet — när sångerna berättar något om våra triviala livsvillkor. Patti Smith har alltid varit den säregna poeten som dominerade 70-talets punkscen. Hennes kraft var alltid så stark och när man ser hennes spröda uppenbarelse på scen eller i dokumentära inslag. På skivan Easter som också är en ganska lättillgänglig, finns det hela tiden något gåtfullt, mitt i sångerna så brinner det en eld inunder hennes hjärta, vi förstår att hon uttrycker en stark längtan till att vilja för att förändra en enfaldig samtid. Easter är utan tvekan ett modernt mästerverk i min värld.

The Who — Who’s Next

Sedan jag börjat återupptäcka The Who så blir jag alltmera förvånad över deras längtan att göra rockoperasånger. Även den remastered utgåva av skivan som utkom i original 1971 innehåller vissa bonuslåtar som verkligen ger ekon av The Who:s förmåga att skapa musik. Hela skivan är faktiskt riktigt bra och The Who gör rockmusik som har antydningar till den bombastiska totalkänslan av att vilja omfamna så mycket som möjligt av livets storhet, precis som Queen senare under 70-talet gjorde till sin musikaliska stil. Jag lyssnar och förundras över texterna som kombineras med så mycket opera att det nästan pöser över av självtillräcklighet i musiken. Men skivan håller fortfarande. Trots allt.

Lonnie Johnson — Blues and Ballads 1990

Han började spela in jazzplattor och senare även blues. Född 1899 och död av effekten av en bilkrasch 1970. Duke Ellington eller Lous Armstrong hade Lonnie Johnsson i sina band ett tag. Men Lonnie Johnson gick vidare och skapade odödliga bluessånger som spelades in av Elvis eller Jerry Lee Lewis. Även den unge Robert Johnson hade Lonnie som sin influens i sin alltför korta musikkarriär. Vi talar om en man som verkade i det stillsamma men alltid fick musiken att låta ängsligt stirrande över axeln. Jag tänker mig en man som alltid har med sig sin gitarr och blickar bakåt för att försäkra sig att ingenting pågår bakom sin rygg Den här skivan är den där fina ädelstenen som måste bevaras noggrant. För Lonnie Johnson ger dig musik som du aldrig glömmer, åtminstone inte jag.

Miles Davies/Thelonious Monk — Live at Newport 1958 & 1963

En snygg dubbel-cd med jazz som är både vital, fräck på samma gång. Miles Davies och Thelonious Monk möts i två tillfällen på New Port jazzfestival. Jag lyssnar och finner en stark bebopjazz som briserar ut i ett kväde av modernistiska lapptäcken. Musik som verkligen fräser till men kan helt plötsligt slå om från en virvlande tornado till lugn stillsam bluesig jazziga raka linjer. Ett mönster av snygg kompetent jazz från två mästerliga genier.

The Band — Music from Big Pink Nyutgåva 2003

Det här är ett världens bästa album enligt mig och världens kritiker. Hamnar alltid på listan över 100 bästa album. För det är inte så konstigt. Dom hade tagit sina erfarenheter från sina turnéer med Bob Dylan — dragit slutsatsen att man kan samla på sig amerikanska sångboken. Resultatet i en enslig skivstudio i slutet av 60-talet blev just mästerverket Music from Big Pink. Få skivor kunde trolla fram kärleken till det genuina inom musiken. Jag inser nu att denna skiva kan få album tävla med i musikalisk sinnelighet. Vacker, stark och en bedövande färgstark personlig prägel som skivan utstrålar. En skiva att utbrista … Jag tackar gudarna för detta band. Jag menar det verkligen. Dom kunde komma närmast vad Gram Parson drömde om att få göra, hans heliga vision om den kosmiska musiken.