Artikel

Halv rehabilitering för Dante

Enär jag i höstas rejekterade Dantes Personliga pronomen, skrev några skamliga rader utan att ha läst ut boken, var ute redan innan första bästa rec.datum, förvånades sakta av den massivt hyllande kritiken, tog jag mig nu an alstret på nytt efter att den aldrig så ens hann bäras ut från golvmattan vid min ditsläpade fältsäng gömd bakom två skåp som tjänar mellanvägg i mitt kontor fyra meter under jorden, frånsett som den nyss kom med som hitsläpande läselektyr på min resa an, lät sig läsas sagt. Ack att Dantes bok var nära att hamna i ett skåp i ett annat hus, som ruttnar, där jag har skåp för böcker som inte slängts bort och inte heller lägges värde på. Borde kanske göra en kanon för vilka författare som hamnat där. Vare skam då. Hur som haver har helst rehabilitering för Dante, har nu läst ut boken, och min tidigare recension utan fullgod läsning brast en del, kan instämma i kritikerröster, boken är bra. Jag finner läsningen intressant. Nickar till hans samhällskritik, gillar därtill hans lek med pronomen. Men för att nu inte göra totalomvändning och helsväng runt, ställer mig ändå frågande varför kritiken av boken var nära helkompakt positiv, omen om nobelpris dito, gick det inte att framföra kritik i vanlig sväng, även om jag gillar instämmande par noble Dantes arga utläggning och skildring tenderar den från att kännas uppfriskande bli möjligtvis aning gnällig och krampaktigt arg för sakens skull, då tenderar den att öppnas för allvarligare kritik och invändningar, att fråga då om den har giltigt värde att beaktas för, eller mest av en lek för författaren, att skriva fram något, tvingat den till stoff. Ta t.ex. hans härliga, fyndiga skildring av kärringen som gör butiksuppköpen, med roliga detaljer, festliga saker, fina meningar, går att skratta (även om jag sällan skrattar med en bok i handen), nå det var fasligt nära att bli gnällig för det, konstlat då, om det livsfara kan slå över på en enda mening, och lika fara ån med att urholkas, ätas upp i kant blankt, bli som ett hysteriskt sökeri i detalj, lite som med galenpannorna Edina och Patsy kontrat mot samvetet Saffy med deras Absolutely Fabulous, om det då blir tjafs istället, förlorar värdet möjligtvis brant, förskjuts gränsen för realismens mening in, den (boken) iofs inte meningen att tas som grant verkligt, å andra sidan pockar den på det trots, att här levereras kritik mot ett och varje, men urholkningen, om bottnet går ur, att fråga, varför hade inte kärringen då en anställd som gjorde uppköpen, för det brister mot vad som är det raka, kanske för att det hade inte blivit kul i boken, inget att skriva om, således av konstruktion, konstruktioner som tenderar att vittras mot eget bygge, blivit något för sakens skull. Effektsökeri är farligt, och på det faller nästan alla författare, fråntaget de som inte ens vågade, som intet gjort, av de som från början är genuint tråkiga, och endast de enstaka lyckas ösa på, kan åstadkomma på att förlora litera. Låter kanske än vara osagt om Dante ändå lyckades, men jag hade rolig läsning och det groteska i boken ökade i takt med att sidorna löpte ut hand om, och att ge en grotesk bild av något är väl nog så verkligt (trots allt), en prestation i sig, det om jag då läst en bok den här gången som den ska läsas, inte rejekterar den. Han kläcker därtill riktigt fina satser saft sak som visar att han kan, den gode Dante, men då frågar man sig åter, varför det inte görs ivrigare, varför lysa som ljusglimtar istället som en gata.