Essä

Anders Österling — en poet som är bortglömd

Anders Österlings stora diktsamling Idyllernas bok från 1917 är ett ädelsmycke i vår moderna litteraturhistoria. Jag läste den med hänförande känsla att stå inför poetisk skönhet av stor magisk intensitet. Han tar dikterna och ger dom ett äkta svenskt klassiskt uttryck där Anders Österlings erotiska och kärlekspoesi är lika naturlig som dom resor han företog sig inom svenska landskapen. Naturpoesi och kärlek var det som fick en egen mäktig röst i hans skrivande. Anders Österling föddes 1884 och levde ända fram 1981. Han valdes in som svenska akademins ständiga sekreterare mellan 1919 och fram 1964. Hans långa trogna tjänst gjorde att han fick stor inblick som kunnig kritiker inom dom litterära fälten. Jag läser hans memoarer, ser hans verkförteckning och bläddrar i litteraturkritikern Anders Österling. Han var verksam så länge och skapade så mycket under sin aktiva period. Det var egentligen efter sin sista diktsamling 1970 Sent i livet som fullmognade den ärrade litterära klassikern som var i stort sett under hela 1900-talet verksam med litteratur. Det var diktaren eller introducerade mig till flera stora diktare eller författare. Det mesta ligger nedplockat i bibliotekens magasin och bara väntar på att upptäckas på nytt igen. Det är synd och skam att man som gav den svenska litteraturen så mycket vackra dikter och översatte en hel del böcker. Jag kan hitta förord han skrivit med stor känsla. Men en del undrar varför jag plockar fram Anders Österling. Det är enkelt för jag anser att det värd att återigen lyssna på dom som hade erfarenhet i livet och vars verk kunde betyda mycket för senare generationer att återigen läsa dikter som trolla fram det mänskliga i livet.

Anders Österling den store framtrollaren av den rena lyriken och den rinner som ren klar källvatten ur poetens sinnligaste ömsom livserfarna betraktelse av livet. Anders Österling reser och ser huruvida världen förändras på ett sätt som kan ge honom dom bilder som resulterar i reseintryck och finstämd poesi som vandrar sin egen väg mot världens dånande larm. Det är den enkla anledningen jag behöver för att läsa Anders Österlings poesi anno år 2005.