Backspegeln

Nydanande neobrutalism

Ministry — Psalm 69

1992 var året då Ministry fick sitt stora genombrott med albumet Psalm 69, mycket tack vare låten Jesus Built My Hotrod — ett veritabelt mästerverk. Lite ironiskt att konstatera att den enda låten bandet idag vägrar att spela när man är ute på turné är just Jesus Built My Hotrod. Anledningen är att det är den låten där sångaren Al Jorgensen inte sjöng, utan tillfälligt lämnade över micken till G. Haynes. Något han i efterhand har ångrat djupt.

”Nydanande neobrutalism” har jag satt som rubrik och inget kan väl stämma bättre. När den här plattan kom 1992 hade väl ingen hört något så frontalbrutalt som detta Überfeta gitarrmattor som ligger lika tätt som bombditot, vansinnesös, isterfeta mässande låtar, sammanbrottssymfoni och fullständigt utspejsad urkraft. Musikvideon till Jesus Built My Hotrod säger allt om vad detta handlar om; 5 minuter med krockande racerbilar och mitt i allt detta kaos ett infadat ansikte som med bop-till-you-drop-känsla sjunger om hur Jesus byggt någons hotrod — sjukt bra.

Band som Pop Will Eat Itself (Hjältar!) hade under 80-talets sista år visat vägen för en ny trend, insamplade ljudloopar från filmer, radio och så vidare. Ministry var först ut med att exploatera det i rocken. Inte speciellt originellt kanske, men det nya var hur det gjordes. Mycket av ljuden kommer från skräckfilm både ny och gammal. Det nya var att man förstärkte en otäck känsla i musiken med väl valda loopar ur nämnda filmer för att förstärka en nästan paranoid undergångskänsla. Låten Psalm 69 är ett gyllene exempel på detta. Låten börjar med att man valt ut religiösa inslag som en flickröst som mässar ”I feel like my heart belongs to Christ” eller ”and now it’s time for us to give love back to God”, sedan sätter antichrist-musik igång i form av rock ’n’ roll-pump. Samma metod snappades upp av till exempel White Zombie och Rob Zombie, framför allt är Rob starkt inspirerad av detta sätt att arbeta. Ytterligare ett exempel på att riktigt brutal rock och skräckfilm hör ihop. N.W.O. (New World Order) har mannen som myntade begreppet insamplat — George Bush Sr., allt ackompanjerat av fetvaddsgitarr och belsebubssång. Får vi gissa att vissa inte gillade familjen Bush redan då. Just One Fix har återigen det där malandet och mässandet med insamplat ”Just one fix”-citat, ackompanjemanget är en betongkrossarkick för att förstärka känslan. Att låten handlar om narkotikaberoende är ytterligare en förstärkare av den latent otäcka känsla som vilar i både låten och hela skivan. TV II är återigen mässande men inte i slötempo som i Just One Fix. Nej, här bjuds på en åktur i 320 km/h med smattergitarr lånat från grupper som Megadeath. I Hero är det samma sak — smatterknatter med ljudbangsambitioner. Scarecrow är 8.21 minuter av rent skärt mässande i Black Sabbath-stil. Corrosion är som många av låtarna — en insamplingssamling med oljudsorgier. Grace är bara en ljudgröt som bygger på armageddon — världens undergång, vilket mässas av den insamplade rösten låten igenom.

Antingen är detta en platta att bli chockad av t.ex. om man tillhör USA:s kristna höger, eller en platta att digga stenhårt. Den har inget mellanläge för den mer vekhjärtade och därför hatar man den, eller så älskar man den. Visst kan den vid de första lyssningarna verka till att vara en riktigt sjuk platta, men lyssna på den ett gäng gånger och du förstår förhoppningsvis vad Dr. Da Capo förhoppningsvis förstår eller kanske till och med vad han inte förstått. För den inbitne diggaren kan till sist också rekommenderas en liten extra delikatess. Nämligen singeln med Jesus Built My Hotrod, där låten serveras i remixversion.

Dr. Da Capo