Musikkrönika

Brian Wilsons mästerverk Pet Sounds

Jag har aldrig förstått Brian Wilson nästan maniska försök att överträffa Beatles musik. Rubber Soul fick Brian Wilson att bli knäsvag och enligt cd-utgåvan av Pet Sounds skrev han 1990 hur den skivan revolutionerade hans sätt att beskåda sitt konstnärliga skapande. 1967 så var det Beatles Sgt: Peppers-albumet som skapade en total sinnesförvirring hos Brian Wilson så att skivan Smile börjades arbetas fram. Men hamnade i malpåse för att Brian Wilson 40 år senare plockade fram eländet ur gömman. Det enda riktigt bra ur dessa inspelningar är singeln Good Vibration som är ett av hans mest typiska mästerliga singlar bandet gav ut. Så varför kämpa mot Beatles när Brian Wilson faktiskt skapade sitt bästa och främsta mästerverk någonsin med just Pet Sounds med den här skivan skapade Brian den perfekta popplattan. Stämsångernas harmonier är så väna att dom sprider välbehag i dom mest sakrala miljöer du kan tänka dig. Han gör en djup andlig träffsäker skön platta med lättsinnets välbehagliga arrangemang. Det är lysande pop som klingar ur cd:n. Jag kan inte ifrågasätta hans integritet eller vokalinsatsernas styrka som Brian Wilson visar på detta alster av guldglimmande sångvärldar. Jag följer en rad låtar som hela tiden backas upp av brödraskarans skarpslipade munnar. Låtarna simmar lugn omkring i ett blått hav. Dessutom när vi Sverige i Juli hade Medelhavsvärme så passar dessa surfkungars enklaste sånger så fint in bland den molnfria himlen. För det är i himlen bandet befinner sig nuförtiden. Brian Wilson hade en fantasifullhet när han i studion med bröderna och Mike Love bland annat tänkte noggrant hur skivan skulle spelas in. All i skivan är så vältänkt och varenda detalj sitter där verkligen fast i sina urformar precis som Brian hade tänkt sig hur harmonierna skulle låta. Det är därför Brian Wilson som egentligen är ett sant geni då han skapade sina allra bästa sånger, inte behöver anstränga sig att tävla med Beatles. Pet Sounds bevisar att han gjorde rätt på denna mästerliga skiva inspelad mellan 1965 och 1966. I stort sätt jämnårig med mig.