Musik

Så kom då Blå Tåget fram

Bland alla proggband så är det alltid ändå Blå Tåget jag personligen älskar att plocka fram och för att förstå en epok som jag växte upp i. 70-talets vänster som aldrig förändrade samhället. Men just den amatörmässiga lyckan i kompet medan texterna lyser av en elegant intellektuell lekfullhet. Det var alltid Tore Bergers poesi, Torkel Rasmusson sång eller konkretisterna Leif Nylén på trummor och Mats G Bengtsson (konkretismen, Tårtan på tv och andra konstnärliga yttringar) spelade piano. Även Urban Umer, Kjell Westling eller Roland Keijser och Carl Johan De Geer med sina saxofonsolon spelade i bandet. Alla dessa inblandade i 60-talets konkretistiska experiment under 60-talets bästa konstscener medan dom alltmera drog åt det politiska vänsterkampen som alla tråkiga borgare avskydde. Först så bildade alla medlemmar bandet under gruppnamnet Gunder Hägg för att efter tre proggplattor döpa om sig till Blå Tåget, för att det lät så mycket roligare. Deras musik är egentligen inte alltid traditionell rock ’n’ roll, utan musiken är även influerad av svensk klassisk folkmusik, liksom valser och visor är unik bakad kaka intränad i gruppen repertoar. Jag lyssnar på dubbelalbumet Brustna hjärtans hotell med så många fantastiska sånger som inte alltid är välsjungna, utan Tore eller om det är Torkel sjunger ibland så är det falsksång. Men kärnpunkten i detta underbara album liksom i skivan Moderna material 1999 så kan man njuta av en stark lyrik. En lyrisk ton som jag även kan läsa i texthäftet som ren poesisamling. Så ta fram Blå Tåget ur gömmorna och upplev ett band som alltid förenade en politisk lättsam ironisk tonläge vilket är stundtals rena rama pastischen på vår verklighet. Ett gammalt konstnärsband som överlevde stormen som lade sig från 70-talets hederliga vänsterepok.