Blaskan #8 2005

Blaskan hyllar Fats Domino

Fats Domino.

Vill passa på att skriva en hyllning till Fats Domino, en av de största inom rockmusiken tillsammans med Elvis Presley. Jag hörde nog Fats Domino första gången i början av 1970-talet eller tidigare. Min pappa var en inbiten Fats Domino fantast. Fats gladde miljontals människor och även mig med sin varma och genuina röst. Med åren sålde han över hundra miljoner skivor.

Här kommer en lite historik kring Fats Domino

Antoine Domino föddes 1928 i New Orleans, som sjuåring blev han upplärd av sin mycket äldre svåger Harrison Verrett som då var i tjugoårs åldern att spela piano. Fats sjöng också, det första språk han lärde sig var franska, första gången han uppträdde inför publik gjorde han när han var tio år. Vid fjorton så lämnade han skolan och började jobba i en fabrik så han kunde spela på lokala nattklubbar på kvällarna. Han fortsatte så flera år, tills han fick kontakt med Dave Bartholomew som så småningom blev hans låtskrivarpartner på många av Fats stora hitlåtar. Fats gick med i Dave Bartholomew Band någon gång i mitten av fyrtiotalet.

Fats skrev kontrakt med Imperial 1949 hans första skivinspelning var en sång som hette The Fat Man och med den låten kom han in på r&b-försäljningslistorna 1950. Den skivan blev en miljonsäljare. Den låten blev också upprinnelsen till hans smeknamn Fats Domino. Nästa storsäljare hade han med Goin’ Home 1952.

Fats Domino. 1955 formligen exploderade hans namn på rock ’n’ roll scenen när hans sång Ain’t That a Shame spelades in med den vite artisten Pat Boone, Boones version hamnade på första plats medan Dominos version hamnade på tionde plats. Med den låten etablerade sig båda artisterna som stjärnor. Fats fortsatte skriva låtar ihop med Dave Bartholomew, 1956 gjorde han en cover på Glenn Millers Blueberry Hill och med den hamnade på andra plats på försäljningslistorna, det skulle bli hans högsta placering på listan någonsin.

Fats Domino var väldigt populär, och 1957 medverkade han i en film The Girl Can’t Help It där han sjöng sin nästa stora hit, Blue Monday, I’m Walkin’ skrevs också det här året och blev en stor hit med Ricky Nelson. 1960 hade Fats sin sista top 10 låt med Walking to New Orleans.

Han spelade in ett par gamla Hank Williams låtar som Jambalaya och You Win Again 1963, 1968 gjorde han en cover på Beatles Lady Madonna.

På sjuttiotalet så var han ute och spelade sex till åtta månader per år, och på åttiotalet bestämde han sig för att inte lämna New Orleans igen. Han hade inkomster så det räckte ändå, från royalties på alla låtarna han skrivit genom åren dessutom tyckte han inte om allt resande som turnéerna innebar. Han uppträder årligen på New Orleans Jazz festival, plus på eventuella lokala arrangemang. Fats lever fortfarande och bor i New Orleans med sin fru Rosemary.

Dr. Rock

Fats Domino. Det är oftast en godmodig man som kunde spela den idag kanske lite väl tröttsamma Blueberry Hill men ändå brusa upp i en mera lyrisk låt som Ain’t That a Shame. Den sistnämnda låten är en av hans allra bästa sånger han kunde komponera. Jovialiskt på ett trevligt sätt men ständigt svängigt när hjälten sätter sig vid sitt piano. Man kan man se den ständigt aktive Fats Domino spela upp så att vi fryser fast av välbehag. På 50-talet slipade hans sin produktion på ett sätt som ingen annan artist kunde göra under denna tid. Fats Domino. Jag älskar Fats Domino därför att han kunde i samma anda som Fats Waller spegla sin livsglädje i ett USA som var rasistisk. Men hur kunde någon hata en man som Fats, vars musik är så lättillgänglig och samtidigt så härlig att kunna dansa till av ren lycka.

Jag har en minnesbild från en veckotidning från 80-talet under den tid då underbara Nattsudd gick på tv. På tidningsbilden ser jag Björn Wallde och hjälten Svante Grundberg sitta i närheten och hänga över Fats Dominos pianolock. Just den bilden av något som gått förlorad eller bara försvunnit från vår horisont för att tiden går alltid vidare. Men genom att återupprätta vår tilltro på Fats Domino så återknyter vi oss med rockens första bästa tidevarv.

Dr. Indie

Fats Domino. Känner man sig lite deppad eller allmänt nere sätter man ibland på musik som förstärker denna känsla, för att riktigt tycka synd om sig själv. Men nog är det allt bättre att sätta på några av Fats Dominos låtar. Denne jovialiske, fryntlige mans ljuva stämma och den uppiggande rytm som genomsyrar de flesta av hans låtar gör att man känner saven stiga igen och humöret blir på topp. Med låtar som Be My Guest, Goin’ Home, Honey Chile, I Want To Walk You Home, I’m In Love Again, I’m Walking, Margie, My Girl Josephine, The Big Beat, What a Party, Whole Lotta Loving m.fl. m.fl. kan man inte annat än le godmodigt.