Backspegeln

Punkrock av äkta 77-snitt

X-Ray Spex — Germ Free Adolescents (Castle)

Äntligen!

Återutgivning av gamla skivor är alltid en trevlig och givande företeelse. De där gamla guldkornen du trodde var förlorade för alltid dyker upp igen. Så har skett igen, ett smärre under. Ett mindre amerikanskt bolag vid namn Castle har gett ut 1977-utgåvan av X-Ray Spex versioner av låtar för radio. Gruppen bildades 1976 av sångerskan och låtskriverskan Polly Styrene, efter ett byte på saxofåneriet där Laura Logic byttes mot Steve Rudi var det dags att begå debuten. Tidigt 1977 dök singeln Oh Bondage Up Yours upp, två månader senare släppte man singeln I Am a Cliché och fem månader senare dök alltså albumet upp. Uppföljningen blev turné och singeln Highly Inflammable. Men 1979 tröttnade Polly Styrene, för begränsad musikform, trött på industrin och mer intresserad av att gå vidare med nya musikutmaningar meddelade hon att hon tänkte sjösätta ett jazzprojekt(!). Där återfinns hon faktiskt än i denna dag och det var nog inte fullt så onaturligt som det lät. Lyssnar man på plattan finns här ambitioner med vissa låtar som spretar bort från punken. Än i denna dag är Polly Styrene en firad jazz-sångerska som spelat i flera olika combos. Vid debuten var hela gruppen skamlöst unga, de flesta medlemmarna var i sena tonåren och därför den yngsta gruppen på hela punkscenen.

Med sin mer melodiösa stil ligger man någonstans mellan Sex Pistols och Buzzcocks. Inslag av pop är inte helt ovanliga, men grunden är rock med punk som ledstjärna. Man pendlar gärna mellan olika känslolägen i olika låtar genom att låta vissa vara mer nyanserade och andra låter mer blytunga. Helhetsintrycket blir högst varierat när det gäller graden av ös. Blytungt är det läge som dominerar, tidsandan skulle inte ha tillåtit något annat. Det klassiska soundet som skiljde X-Ray Spex från andra grupper vilar på saxofon-inslagen. Det bästa exemplet på detta hittar man i debutsingeln Oh Bondage Up Yours där Lorna Logic tutar loss tills hon blir blå. Soundet är med förkärlek falskt och fullt av musikalliska felaktigheter, spela hellre än bra gällde redan då. Men redan med Steve Rudi förbättrades musikaliteten med mindre falskt spel. Till sorg för vissa och till glädje för andra. I grunden ligger som sig bör en brötig gitarr med tunga riff som fundament till låtarna. Polly Styrenes lite nasala och dynamiska sång ligger över alltihop som pricken över i. Med sin stora räckvidd från lite halvdjup röst till gäll högt skruvad målar hon ut och bitarna faller på plats. I vissa partier kan hon gå upp i turbofalsett för att ytterligare bevisa vilken duktig sångerska hon är. Lyssna på Oh Bondage Up Yours — vilka glidtacklingar. En stor portion ironi hör liksom till tidsmässigt, hörs lättast i I Can’t Do Anything. Lite bisarra vändningar är också obligatoriska, som i titellåten Germfree Adolescents där introt innehåller en taktfast inräkninge med ”Ein Zwei Drei Vier” för att understryka den otäcka ton som texten vill förmedla där nazivarning är det bärande temat.

Jag antydde tidigare att en annan sak som skiljde det här bandet från andra i samma genrer, var ambitionen att spela relativt väl. Detta märks genomgående också ganska snabbt vid genomlyssning. Det är visserligen det sedvanliga tre-ackords-öset, men här finns också plats för lite mer ekvilibristiska tendenser.

Till skivan följer också en föedömlig booklet med historien kring bandet. Fanatikern får sitt och den som ”bara” är ute efter att lyssna får sitt, här finns något för alla. Skivan finns bara som import, priset ligger på normala nivåer men väntetiden är på grund av import-mankemanget runt 14 dagar. Helk klart värd att vänta på dock, så tveka inte — spring fort som attan ner och beställ detta lilla underverk. Jag lovar fans av musikstilen punk kan inte bli besvikna.

Återutgivningar ska efter detta angenäma äventyr ha all heder i världen, mycket nygammalt som dyker upp igen har extramaterial och andra bonusspår. Samlarna månde dregla.

Dr. Da Capo