Bok

Bengt Ohlsson — Gregorius

Bonniers 2004

Hjalmar Söderberg beskrev pastor Gregorius i romanen Dr. Glas som relativt vidrig människa utan liv eller färg, som drar ned sin unga trötta vackra hustru till en bestialisk andlig förruttnelse. Dr. Glas dödar pastorn med gift. En bisarr befrielse av frun Helga, förunnat i ren puritan kärlek. Men Bengt Ohlsson ger pastor Gregorius liv och kött. En ständigt grubblande människa som ser kylan i äktenskapet bli större och avgrunden dom emellan stegrar sig — bygger upp en tyst hatfull stämning. Ändå ömkar sig Gregorius för sin frus hälsa och försöker förstå omständigheterna för sitt liv som präst och äkta man. Bengt Ohlsson fångar in prästens själ på ett förträffligt bra sätt. Bengt Ohlssons språk är vackert och han målar så fint och snyggt som en teatralisk scen en fortsättning på misshaglig figur i Söderbergs värld. Jag finner pastorn intressant, hans själsdjup är ännu intressantare. Jag följer som läsare Gregorius inre monologer och dom fördjupar synsättet på Helga och pastorns tomma samliv. Men hans ömhet och den där längtan efter kvinnans kärlek kan jag och alla män nog förstå, för i människans bottendjup av moraliska tankar och emotionella drömmar. Finns det alltid ett strå av förhoppning av att bli bekräftat av motsatta könet och få uppleva kärlek. Det borde vara alla människors rätt, på ett eller annat sätt.

Därför glöder Bengt Ohlssons roman lite extra, då den återskapar en urbild av pastorns som är motsatt bild som Hjalmar Söderberg i romanen Dr. Glas har givit oss. En vacker påminnelse om vad konsten kan göra för människor. Vad den kan forma åt oss.