Biofilm

Zozo

Regi av Josef Fares

Jag trodde att Josef Fares skulle bygga upp svenska filmen med nya tag och skapa det nya mångkulturella samspelet. Visst var Jalla Jalla och Kopps två bisarra fartiga filmer, men ändå stannade svenska uppkäftiga filmerna slut och en dos ungdomsfilm med alltför många klichéer tog över. Hans nya film om sin födelsestat Libanon lånar drag från sin egen barndom. Men denna film är alltför överlastad med metaforer och krystade osammanhängande scener. Den är uppdelad i två delar. Först Zozos värld i 80-talets krigsretorik i Beirut mellan olika religiösa grupperingar med Israel som ockupationsmakt. Bara scenerna i början av filmen är riktigt bra, men förfallet och misslyckandet kommer när han förlorar hela sin familj när dom skall åka till farfar och farmor i Sverige. Nu tappar Josef Fares alla koncepter och man vet faktiskt inte vad han vill med sin familj. Ointressant berättar han om Zozos vistelse i Sverige. Här kommer ännu mer konstiga illusioner, drömmar som närmast påminner om den litterära magiska realistiska berättarbegreppet. Men i filmen misslyckas allt och man förstår snart ingenting. Allt blir tunnare för varje minut som går. Ta bara det obegripliga slutet som klipper av allting. Man tar sig för pannan och utbrister: var det här allt? Stundtals återförenas han med slapstickscener som är verkligen löjliga mer än intressanta. En rad med billiga poänger plockar han med sina fantasiidéer. Sammantaget är allt i filmen trött effektsökeri.

Ett bottennapp. 1 @