Iggy Pop & The Stooges-special

Iggy & The Stooges — Telluric Chaos

I 25 år har jag väntat, 25 plågsamma och fasansfullt tomma år. Det var snart 35 år sedan de sist hördes av, men nu är det dags att avtäcka skapelsen. Iggy & The Stooges är tillbaka i skivsvängen med en ny skiva under armen. Visserligen är det ”bara” en nyinspelad liveplatta med gammalt material samt en nyskriven låt Idea of Fun.

De där magiska åren då allt begav sig första gången 1968–1972, hann det bli tre plattor som alla är klassiker ännu i denna dag. Varje platta återutges för övrigt just nu som dubbel-cd med extraspår. Med den första punken var man stilbildande inom genren och därför den grupp alla rockfanatiker refererar till som sin förebild till och med i vår samtid. Tre, fyra ackord som varierades i oändlighet och som kombinerades med en energinivå som skulle ha fått duracell-kaninen att framstå som en obotlig slöfock. Otaliga är de grupper som spelat in covers för att dels spela in en bunt snorbra låtar och dels för att visa sin vördnad för kungarna av skrothögen. Sex Pistols är kanske de som lyckats bäst med sin version av No Fun (fanns som b-sida till singel för den intresserade).

Telluric Chaos är inspelad i Tokyo (Big Fucking T enligt Iggy) våren 2004, men nådde våra breddgrader först i maj i år. Den mest självklara frågan i kölvattnet på den nya skivan, kanske kan formuleras som: Har 35 års frånvaro farit snällt eller styggt fram med Iggy & The Stooges?

Jovisst finns de ursnuskigt smutsiga ackorden där, feta bredbenta mördarackord som får varenda pinal i rummet att vibrera och grannarna att ringa larmtjänst. Visst är vartannat ord Iggy yppar fuck i olika kombinationer vilket garanterar en uppretad hem och skola-förening. Här finns också de berättigade elakheterna och ironin i antietablissemangsanda, som när Iggy filosoferar kring skivindustrin i introt till Rock Star — vasst och cynismen haglar. Vi får till och med ta del av i annorlunda slags jamsession-intro (imporvisation) mellan Iggy och trummisen Scott Ashton i Not Right under temat ”Freak with me”. En Bush-bankar text bjuds i den nya låten Idea of Fun, politiskt korrekt och för första gången i Stooges historia en låt med klart politiskt ställningstagande i en infekterad fråga som stavas I-R-A-K. Det hela låter alltså så här långt ypperligt … eller?

Njet, allt är inte frid och fröjd i paradiset tyvärr. Jag tycker att i all härlighet låter det något lite stelt och odynamiskt som om svänget bara vill svänga halvvägs ungefär. Visst kan man skylla på att grabbarna nu ligger och tuggar runt det magiska 60-årsstrecket, eller att de inte spelat ihop på nästan 35 år. Men vill man vara lite kritisk så skulle man lika gärna kunna skylla på att man gjort sig lite bekväma i det faktumet att under de 35 åren som förflutit har ryktbarheten och stjärnstatusen bara ökat. För det ironiska med Stooges är att när de var som bäst var de som mest hatade och sålde knappt en skiva, först efter deras hädanfärd har de uppnått stjärnstatus och nu kan man eventuellt rida lite högt på att vara ett namn på alla rockfanatikers läppar. Tyvärr innebär detta också att man slipper anstränga sig, man får ju allt gratis: framgång, pengar och lite till som kompensation för hundåren då inget gick deras väg ekonomiskt. Så nog låter det lite bakåtlutat, men märk att det är utan att det någonsin blir dåligt. En klar trea känns som det mest naturliga betyget och taskigheterna ovan om bakåtlutning har jag redan glömt att jag skrivit. Detta är en bra skiva utan att vara fläskläppsbra kort och gott.

Är du en diggare av treackords-rock eller fula ord är kungarna tillbaka och pondusen har man i behåll. Fete-Elvis månde tjata om sin Hound Dog, men vill jag ha rock om hundar väljer jag mycket hellre I Wanna Be Your Dog, i synnerhet när Iggy skriker ”We wanna do a funkin’ animal song”, ord som fläsk-elvis aldrig skulle ta i sin mun. Så glöm nerknarkade kolesterol-junkies och välj istället utmärglade farbröder med bett i blicken och stygga blytunga låtar. Dom kan faktiskt fortfarande frälsa de förtappade.

Dr. Da Capo