Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Om ordet mästerverk någonsin blivit uttjatad eller att begreppet blivit ganska otydligt när många svänger med ordet. Men det struntar jag i högtidligen. För Ben Gibbard har skrivit en samling så vackra popsånger att tiden själv försvinner in ett tidshål och stannar ofördröjligen kvar där i ett förlorat tempus. Gruppen Death Cab for Cutie intervjuas i september numret av Sonic av en underfundig Klas Ericsson. Där berättar Gibbard om den nya framgången som gruppen fått tack vare tv-serien O C då Seth Cohen nämnde bandet i några avsnitt eller hur hans sidoprojekt Postal Servie som släppte det fantastiska elektroniska mästerverket Give Up blev en försäljningsframgång. Det var faktiskt märkligt att ett indieprojekt fick människor att springa ut att köpa skivan. Visserligen har underbara The Magic Numbers blivit en stor indieframgång i Sverige. Så nu borde Death Cab for Cutie kunna åstadkomma en perfekt skräll i Sverige och få en succé. För nya skivan Plans börjar så vackert och stegrande med Marching Bands of Manhattan som övergår till en snygg sakral modern ballad med långsamt tempo. För försiktig avskalad sjunger en lugn och harmonisk Ben Gibbard en finstämd melodi. Låtarna rymmer både pianoskalor och mollstämda sånger som är så sköra, så att om jag vågar andas, vidröra dom porösa ingångarna till melodierna som faller dom långsamt bort i en tynande tillvaro. Ben Gibbard är en metafysisk låtskrivare som tar fasta på varje ord, frasering som betyder något. Jag har sällan hört poplåtar som verkligen framhåller en inre skönhet som just Ben Gibbard förmedlar så perfekt och med så övertygande emotionell laddning i rösten.
Han vänder och vrider behagligt på låtar som också tyngs av sorg med en underkant av svart fernissa, där det laddade är blid sublima ord. Ord som inte kväver lyssnaren eller dränker oss med sirapslena tongångar i falsk sentimentalitet, utan det är inte Hollywoodfilm som dränks av dålig bakkgrundsmusik, utan Death Cab for Cutie är europeisk konstfilm med ett intelligent soundtrack som sätter musik och handling i rörelse. Jag upplever en fantastisk tyst musikstund hemma på stereon. När jag köpte albumet hade jag stora förväntningar men skivan är värd det mesta som kommit ut i år. Nu är jag tillbaka där ordet mästerverk måste stoppas in. För Plans är årets vackraste samling visor jag hört på länge. Jag skulle inte vilja vara utan denna skiva för allt av värde i livet. Skivan är det viktigaste i mitt liv för tillfället.
Mattias Andersson — Porr: en bästsäljande historia
New Orleans — kulturstaden i fara
Solidaritets kamp mot polska kommunistpartiet för 25 år sedan
Audrey Niffenegger — Tidsresenärens hustru & Michael Crichton — Passagen
Carl Frode Tiller — Slänt & Herbjorg Wassmo — Flykten från Frank
John Ajvide Lindqvist — Hanteringen av odöda & Jerker Virdborg — Försvinnarna
Louis de Bernières — Fåglar utan vingar
Torgny Lindgren — Dorés bibel & Steve Sem-Sandberg — Härifrån till allmänningen
Seymour M. Hersh — På given order — Från 11 september till Abu Ghraib
A Treasury of Northern Soul — 60 Golden Nuggets of Soul
Cream — en supergrupp bortom det mesta
Death Cab for Cutie — Plans
Dr. Indie drömmer om några favoritdiscolåtar
John Hiatt — Master of Disaster
Paul McCartney — Chaos and Creation in the Backyard
Peter Lemarc — Sjutton sånger — Lemarc sjunger Lemarc
Saint Etienne — Tales from Turnpike House
The Legendary Sun Records Story