Musik

Peter Lemarc — Sjutton sånger — Lemarc sjunger Lemarc

Så klar, så ren, avskalad i allting. Don nyinspelade låtarna är okomplicerade i arrangemangen och den nakna hudnära tolkningarna Peter Lemarc gör är det närmast ett mästerverk vi kan komma i svensk musik 2005. En del kritiker invände mot Peter Lemarcs forna plattor vilket inklusive Peter själv gör i innerpåsen, mot dom överbelastade syntarna som präglade en stor del av popen under 80-talet. Då var dom hemska enligt dom flesta, men jag invänder mot alla inklusive Peter själv — att jag hade inga problem som helst med hans äldre skivor från 80-talet med dess utskällda ljudbilder. Jag tyckte redan då att texterna redan manifesterade sig ganska starkt, utan att man behövde tänka på hur musiken fungerade tillsammans med lyriken. Men däremot fungerar hans avskalade nya produktioner så fantastiskt fint så att man förstår att det var en god idé att spela in dom med nya enklare skönare sound. Ballader som sträcker sig långt bortom våra sinnen och sätter sig djupare in under hud, kött, blod och själ.

Vi minns vilket motbjudande dravel Tomas Ledin presterade och vad han gjorde med sina egna låtar. Kärlekslåtar att älska till hade karlen mage att påstå. Sliskiga värdelösa bottennapp till nyinspelningar, utan Peter Lemarc gör allting helt rätt när spelar in 17 utvalda mästerliga låtar av hans höga klass. Jag går omkring och försöker förstå hur Trollhättans egen son faktiskt lyckas gå iland med någonting så här vågat när han återskapade sina egna verk. En modig vacker manlig platta om kärlek, sorg och förlorade kvinnor medan hans låtar är den totala kärleken till våra älskade kvinnor. En man med stora känslor vågar avlossa dom utan skyddsnät. Men det stora ögonblicken är att han i sina fullständigt mjuka sånger vågar vara en man som öppet visar sina sår i hjärtat. Ett mästerverk som sagt var.