Retro XIII

Black Sabbath — Heaven and Hell 1980

En klar mellanplatta i Black Sabbaths utveckling. Det blir lite antiklimax då Ozzy hoppade av bandet 1977 och Tony Iommi sökte efter en ny frontman som skulle vara ledsångare och överta scenen. Den mycket blekare Ronnie James Dio började sjunga. Och när jag lyssnar på Heaven and Hell så saknar jag all den spänst och den självklara utstrålning Ozzy hade. Jag var hemma hos Dr. Rock för att titta på en del rockprylar på dvd. Där ingick en fräck stor konsert med 70-talets bästa tyngsta manglande nattsvarta grupp. Då var Black Sabbath något stort att se. Med Ronnie Dio som mest höll till hos Ritchie Blackmores Rainbow matchade inte alls Black Sabbaths tyngre rock. En blekare skiva med tunnare låtar som gruppen spelar på skiva som på scen. Dr. Rock sade i telefon att den skivan inte kan räknas till dom större plattorna i gruppens karriär. Titelspåret och inledningslåten Neon Knights är dom enda bra låtarna på en skiva som blev tråkig och jag började tappa fokus vid lyssningen av albumet, tja, då vet vi att det var ingen bra skiva.

Vic Chestnutt — About to Choke 1996

Den rullstolsbundne Vic Chesnutt låter knappast sitt handikapp störa honom eller på sina konserter sitter han alltid lugnt tillbakalutade för att ge oss musik för att våra själar skall troll bindas. Därför valde jag att skriva om hans allra bästa album från 1996, därför att den är ovanlig smeksam både i lugna låtar och i dom mera större rocklåtarna. Skivan har följt mig sedan den kom ut som en kär följeslagare. Äkta artister som Vic Chesnutt borde folk bry sig istället för låtsasartister vid namn som Darin eller Jimmy Jansson. Världen är ändå rättvis, äkta musik överlever alltid dom veckotidningsfånarna som dör bort om några år. Alltid tryggt att veta.

Big Brother & The Holding Company Featuring Janis Joplin 1967 nyutgåva 1999

Janis Joplin sjöng med röst som brann för sin musik och hennes röst lämnar kvar intrycken även efter det hon lämnade scenen och jordelivet. Denna skiva spelades in i Chicago med Janis och resten av gänget — en studiosättning där Janis och bandet tillsammans med producenten Bob Shad plockar fram vilka sånger som skulle ingå på albumet. Sam Andrews i bandet berättar om hur musiken kom fram. Arbetet förflöt långsamt men till slut kom det ut sånger av världsklass. Egentligen räcker det med att lyssna på inledningsspåret Bye, Bye Baby och även fascinerande balladen All Is Loneliness tåls att höra igen och igen. För att skivan är en andlig upplevelse som man närmar sig försiktigt. Men så fort Janis öppnar munnen är du fast för evigt i hennes hesa lugna men med en slående kraft sjunger hon för evigheten. Det är den mest sakrala psykedeliska skiva jag hört på länge. En mäktig skiva.

David Byrne — Uh-Oh 1992

Livet efter Talking Heads blev en skiva där David Byrne fick för sig att ge sig in i den stundtals hopplösa worldmusicgenren. Peter Gabriel bildade ett skivbolag och gav ut plattor inom det område. David Byrnes andra egna skiva och första efter Talking Heads blev en ganska irriterande skiva med dess latinstil. Jag lyssnade på den ordentligt när jag köpte den 1992. Den glömdes snabbt bort och när jag plötsligt tog fram den igen för att ge den en chans, så hade den åtminstone några bra spår men det övriga materialet lämnade mig i ovisshet om skivans status i framtida bemärkelse.

Nancy Wilson — The Ultimate Nancy Wilson 2001

Den underbara Nancy Wilson föddes 1937, samma år som min fader. Hon är fortfarande vacker trots sin ålder. Det var hos jazzlegenden altsaxofonisten Cannonball Adderley på det oskydlsfulla mytologiska 50-talet hon började sjunga jazzstandars. Medan hon senare på det hippa 60-talet började sjunga in popklassiker som blev svala tunna sköna versioner. Nancy Wilson och vår egen Monica Zetterlund är varandra nära i den sköna magiska stämpeln av musik. På den här samlingen uppenbarar sig alla hennes kännetecken på en stark bra vokalist som mera än andra kunde tolka allting inom populärmusiken.

Dwight Yoakam — La croix d’amour 2000

Dwight Yoakam gör alltid säker tung manlig country — trygg musik som speglar hans visioner av att förvalta traditionen som finns i amerikanska musikboken. Den här skivan skiljer sig inte från hans andra kompositioner. Men det är på coverlåtarna han också kan fånga in låtens karaktär och slunga ut den i en fin modig version där han sjunger på det där speciella sättet som många countrysångare gör. En sen upptäckt av mig när det gäller hans skiva från 2000.

Townes Van Zandt — Texas Rain 2001

Det var skivbolaget Tomato Records som tillsammans med Townes Van Zandt klev in i Fire Stations Studios för att spela in en session med Townes musikvänner. Det blev en fascinerande resa där Willie Nelson, Emmylou Harris, Texas Tornados tre medlemmar Doug Sahm, Augie Meyers Freddy fender medverkade under producenten Kevin eggers överseende. Det fanns även flera andra konstellationer på plats för att sjunga in Townes Van Zandts låtmaterial. Townes avled 1997 och skivan kom ändå fram till slut. Slutresultatet av inspelningarna är givetvis fantastiska countrylunkande mästerverk. Hela skivan är en tillbakatripp till den tid då Townes gjorde briljanta SÅNGER. Varför dör genierna medan mördarna går omkring ställer till elände för människor medan Townes enbart gav oss lyckliga varma musikstunder i sorg, vrede och glädje.

Stephane Grappelli — Salle Pleyel mar 29 1983 och Olympia jan 1988 2002

Jazzens enda riktiga fiolspelare som kunde spela skickligt sina stycken. Född i Paris 1908 och avled 1997. Dessa magnifika inspelningar från Paris, utspritt på två skivor på en dubbelcd. Jag älskar den snabba eleganta fraseringen i hans fiolspel. Han speglar hur svängigt det kan bli med en lättsamt band som figurerar i bakgrunden. Stephane Grappelli trollbinder med sina tappra tolkningar. Publiken får höra en rad med klassiker inom jazzrepertoaren. Det är varken gnisslande turbulent musik eller ryckigt, utan bara flytande fina vibrerande rytmer. Fiolen är i centrum därvid har den fokus på skivorna. Snygg jazz med en begåvad legend.

Sixteen Horsepower — Folklore 2002

David Eugene Edwards var mannen med sin speciella röst som jag under en konsert med 16 Horsepower fick chansen att lyssna på. Deras folkrock med zigenartouch, country och rock är en mäktig blandning som jag sedan 1993 har lyssnat på lite sporadiskt. Den här skivan är hittills det senaste mästerverket från David Edwards hand. Musik som lyser rakt igenom hjärtat. David Edwards hobbygrupp Vovven Hand är snygg enklare rock än 16 Horsepowers galanta mixning av olika stilar. Föresten är detta band bland dom som verkligen behärskar konsten att skapa ett konstverk av alla influenser. Ett stort band än i dag.

Svenska punk-klassiker 1978–1981 2003

Om man är det minsta intresserad av punkhistoria så finns det flera sätt att vilja ta del av punkens historia. Dels genom att lyssna på denna samling som kom ut 2003. Jag känner mig återigen ung och får lyssna på rader av skön punkklassiker som jag en gång i tiden hade på singlar eller lp-skivor. Man återupptäcker världen och plötsligt förstår jag varför jag fortfarande omhuldar punkrocken. Därför att den har förmågan och kraften att verkligen omskaka världen. Jag älskar verkligen den musiken eftersom där bär med sig min själ och det jag en gång var. Punken förkroppsligad som en del av min personliga bärande historia. Det finns även hederlig gammal punk på den utsökta sajten Punktjafs att lyssna på — Punktjafs återvinner den svenska punken 78-82

Jeff Buckley — Mystery White Boy Tour 1995-96 2000

Det finns fortfarande material att finna efter Jeff Buckleys drunkningsolycka 1997. Hans fader Tim dog i överdos redan 1975. Dom här inspelningarna är från hans sista turné där Jeff framför sina låtar i lite annorlunda konsertversioner. Hans vackra Grace och min favoritlåt I Woke Up in a Strange Place. Skivan är vass, kantig medan den draperas av gåtfulla slöjor, som virvlar omkring samtidigt hans trasiga röst finns där i musiken. Denna utgåva är ännu ett exempel på arkivresning för att finna material att ge ut. Denna gång är det lyckade live-prylar som ges ut och som fyller vår kvot av Jeff Buckleys geniala tid på vår jord. Nödvändig musik för livet.

Emmylou Harris — Blue Kentucky Girl 1979: Nyutgåva 2004

Det här albumet tillhör Emmylou Harris en av två suveräna album som hon släppte i slutet av 70-talet och ett annat album kom 1980. jag lyssnade mycket på det albumet i början av 80-talet. Men har inte hört den på 20 år och nu köpte jag in det igen men förstärkt med två bonuslåtar. Så nu är det 12 mästerliga tolkningar av countrysånger. Det är ett rent tvättäkta countryalbum. Hon inleder traditionellt med Willie Nelsons klassiska sång Sister’s Coming Home med en vacker duett där Tanya Tucker förstärker låtens skönhet. Hennes covertolkning av The Louving Brothers Every Time You Leave där ena halvan av Everly Brothers, Don sjunger djupt och snygg tillsammans med den förtrollande älvan Emmylou. Hon fortsätter med vännen och legenden Gram Parsons Hickory Wind eller vännen Rodney Crowells fina ballad Even Cowgirls Get the Blues. Även låtskrivare som Hank Cochran bidrar med sånger. En evig vacker countrysnärtig skiva. Jag är förälskad igen i en av världens vackraste countrytjejer. Den andra skivan som är guld värd har titeln Roses in the Snow 1980.