Recension

Skriftsstridsropet, hörsammar Whilde

Docent Stefan Whilde Whildes Zarathustra talar till makaronerna är någon slags stridsrop i skrift eller varning för idel après nous le déluge, om någon självgod eller galen demiurg med för mycket monolog och förvriden verklighetsuppfattning. Undertecknad tycker inte Zarathustra gör så mycket i titeln, än att det talas i världs utstakelse. Mig veterligen var åsyftad stridsskriftsrop ursprungligent meningen att vara mera äkta Zarathustra, som kunde ha getts ut på förlagsH:ströms serie genialis med fria runda översättningar, där också Maupassants Horla är upptagen, ensam tills vidare, dock blev docent Whilde ännu ytterligare egen för att ens passa i ”genialis”, ej rakryggad för en överföring alls, gjorde en hüstrazarav istället som. Vad har vi således förutom en tunn bok till sidor och spatiöst utlagd text. Vi läser docent Whilde i uppror pas dove, talar via en ganska löjlig dotter Zarathustra om man tänker på de Zarathustrum plurale man är van vid från världen. Docent Whilde blir genologt ganska trist i sina Zarathustmonologer, och de faller något för ofta till monologiserandets del, även om dessa har sina helt träffsäkra och lika svidande sidor, dock så mycket bättre när boken blir allt emellanåt handling, då magisk med den fattiga, korta slafsiga inramningen till skillnad från monologerna, som närmar indoktrineringsiver, och när repliker dyker upp, där bränner det texten ändå genant, vilket betyder att de är skrivna med närmast full verkan. Intressant också hur en anarkistisk pamflett förenas som i ett skönlitterärt alster, måste medges att dockent Whilde lyckats därom, ett drag som också undertecknad hade önskat mer av, med mer handling, inte monolog om hur sinnen störtas och fräls, budskap som hade fått gömmas, plöjas mer ner in i handling och av övrig text, inte som nu med att tagit överhanden nära. När t.ex. Zarathustra talar om beskattning blir det nära naivt, lite som en billig debattartikel utan att vara teknisk (vilket iofs kunde faktiskt ha varit kul, eller talat om någon kedjebeskattning som inte ens existerar), eller lyser det kanske också på samma sätt enkelt när det talas om krig:

”Det finns godhet och det finns ondska och utan godhet ingen ondska alls. Överallt i världen rasar små och stora krig och dessa krig fördömer vi och vi reser till dessa krig för att hjälpa offren precis som vi reser till ”primitiva” kulturer för att omvända dem med vår arroganta religion… Den som aldrig varit sjuk vet inte hur det är att vara frisk”

/ sådant som kan likna billig textföring, lite av skoluppsats eller när en ledarskribent varit lite extra måndagssömnig, hade det t.o.m. inte funnits intressanta politologiska teorier om krig och fred, därom fastän spottat på Karl W. Deutschs security community-argument eller Morton Kaplans modeller för sprängningar av broar, funnit argument att tugga på i några välmeningar, en docent som har nära väg till goda bibliotek, varför då inte taga i bruk sådant som sagts rafflande allt sedan 1800-talet med rikt florerande böcker om internationell politik och diplomati, varpå där förmått fråntaga poängen enligt egen vild uppfattning, då som en Zarahustra kunde ha bitit istället för slickat rent. Det rika bruket av ”och” i citatet stör också något, om vi skall belysa förenklingen i det hela, om den gode världsförbättrande Zarahustra hade väntat en halvtimme på att ta sig ner från berget, liksom det är något fegt att lägga tecken kring ”primitiva”. Till all tur förfaller docent Whilde inte så ofta till slappt språkbruk. Ofta känns hans språk genuint, äkta och man läser det behagfullt, får en känsla av att han nog alltid kan skriva, språket är lika lite överladdat, att man inte störande får onödiga hahakänslor för att åter i följande mening få ordinärisera sitt sinne i väntan på någon ny pärla (såsom med nästan alla s.k. välskrivna böcker), istället håller det jämt frånsett klaveren stundom. Sedan finns det en humor i allt uppbrott, som t.ex. med

”Mannen i jodhpurs var uppslukad ett kall om och hon Zarathustra stannade vid en trollkarl som drog kaniner ur en hatt.

— Hur mycket begär ni för hatten? undrade Zarathustra.

— Den är inte till salu precis, svarade den förbluffade trollkarlen. …

/ och det är humor där, om något, allra minst så med sin inplacering i den Whildeska texten. Sedan vet jag inte om det är ett problem eller inte, när docent Whilde lägger in markörer, att det vänder världsdel, väder och förhållanden rätt snabbt, något problematiskt i varje fall att just när fördjupningen skall komma, har docenten och sin Zarahustra redan tagit fler steg vidare i sin resa eller angrepp. Således kanske för flitigt bruk av idel markörer och ståndpunkter, med revolution över hela linjen, men å andra sidan ser det lite så där trevligt läskigt ut. Och än känns det lika trevligt tidslöst i texten, åter som den ter sig pinsamt modern (sådan som åldras i samma stund som nyåret kommer), vilket dels kan här ha med språket att göra, med maningen där, något när jag kan börja läsa in texten på ett sätt och sedan hinner den ikapp sig själv, lägger ut arkaiskt eller modernt i dessa snabba skiftningar. Docent Whilde är dock ett naturbarn, tror mer på människan än världen, älskar inkonsekvensen för anrättningens skull, anarksitaktig är han, älskar läror och bildning för att kunna förmå hata det lika mycket. Boken hade fått vara längre, och har på känn att Whilde inte är klar med skriften på länge. Han kommer igen, liksom jag väntar, gillar honom Whild.

”Jag gjorde en kvinna på en näve salt, men hon regnade bort. Det enda som fanns kvar var ett revben”

/ Likaså av så perfekt humor, dock här en som näst endast passar in just i docent Whildes egen textanföring, och det finns minsann många fler av dessa korn.

Stefan Hammarén