Blaskan #10 2005

The Rolling Stones

A Bigger Bang

Kritikerna hade rätt om att Rolling Stones, evighetsmaskinen gör en bra skiva igen. Jag som så länge varit trött på Stones karriär dom senaste 23 åren av deras skivutgivning. Men nya A Bigger Bang är tillbaka där deras Tattoo You 1981 avslutades. Men nya är nästan bättre eftersom det är stenhård bluesrock varierad med snygga ballader. Efter deras sega utsläpp med enbart några få ljuspunkter såsom, Dirty Work 1986 och Steel Wheels, så är nya en underbar attack som för dom tillbaka till 60-talets tuffa låtval av R&B-låtar. Där gick dom igång med Chuck Berry och bluesmagin. På det där sättet som bara vita brittiska musikälskare kunde spela.

I mitt personliga tycke så har Stones byggd sin nya katedral på mästerverken Exile on Main ^St och Sticky Fingers. Båda moderna 70-talsakter där Rolling Stones uppfann nya vägar in i musiken. Där fick dom till en begåvad kombination av tuff bluesrock som baserades på deras gamla kärlek till den musiken och en modern uppdaterad musik, det är också en ingång till 70-talets utveckling som tyvärr avbröts rent musikaliskt med 80- och 90-talens Stonesskivor. Eftersom jag upplevt dom som träaktiga museala killar som gjort sin bekanta ökenvandring, så länge att dom själva måste ha tröttnat på att vara trista på skiva och bra som liveband. Därför måste man se nya skivan som ett trendbrott på ett band som äntligen kan sägas stå för sina rötter. För det är rötterna som talar sitt tydliga språk och dom gör det så förbannat bra att delar av redaktionen står käpprak upp och nästan lovsjunger åldringarna i bandet. Bandet som vägrar att växa upp. Och det är bra och känns bra att Rolling Stones vill vara uppkäftiga trots åldern. Skivan är blänkande ren från tråkiga inslag, utan håller måttet hela vägen.

Skivan är utsökt rock med ett par snygga ballader som är i vanlig stil och klass från ett band som faktiskt är ett av världens bästa rockband, när dom vill, så att säga. Och ordet bra är det ord som jag vill påstå att skivan förtjänar flera gånger om.

Mina sista ord blir att Dr. Indie sällan har varit lyckligare än nu. Leve Stonesgrabbarnas rebelliska miljonärsrock.

Dr. Indie

Stenarna är tillbaka!

Äntligen har dessa unga gubbar insett att det är dags för ett besök i de gamla hemtrakterna och förhoppningsvis stannar de länge och riktigt undersöker sina gamla rötter. Det finns många band som varit stora och glänsande men sen bleknat med åldern och när de försöker sig på en come-back blir det alltsom oftast patetiskt. Men The Rolling Stones har tack o lov insett detta och gör en riktigt bra platta som är en fröjd att lyssna på. Blues och rock och en och annan ballad segrar än en gång. Fräckhet och råhet kopplad med mjukhet visar på att det nog finns fog för stenarnas epitetet världens största rockband.

Mr. Snaggus

Mr. Snaggus | Dr. Indie | Dr. Rock

Blaskan beräknas utkomma den första måndagen i månaden.
Skicka era artiklar senast lördagen veckan innan, tack!
Bidragen adresseras lämpligen till Redaktionen