Backspegeln

Dead Boys — Younger, Louder & Snottier (The Rough Mixes)

Nyutgåvor härskar

1977 när punken i England på allvar fick sitt genombrott, var det många på andra sidan Atlanten som fick krupp. Den här typen av musik var ju det som en hel del band från framför allt Nyw York hade sysslat med sedan åtminstone 1968. Stooges, New York Dolls, Blondie, Ramones, Television, Wayne County & The Electric Chairs och många fler var egentligen ljusår före. Dessvärre fokuserades den mesta mediabevakningen på England eftersom ungdomar med swastikas och säkerhetsnålar i kinderna sålde redan då. Trots dålig respons i världens press var alltså amerikanerna först som vanligt, det där andra var bara en skickligt orkestrerad rip off egentligen. Mästerdirigenten själv Malcolm McLaren skrattar nog fortfarande hela vägen till bankkontoret. Ett av dessa amerikanska band som aldrig fick det erkännande de förtjänade, var Dead Boys. Deras debut från 1977, Younger, Louder & Snottier, har i efterhand till och med fått erkännande från engelska punkare som Jimi Hershey från Sham 69, som i en intevju menade att Dead Boys definitivt var en inspirationskälla. Deras debutplatta räknas idag som en av klassikerna inom genren.

Så har då äntligen denna milstolpe kommit i nyutgåva, och för att riktigt understryka hur viktig den är så har den kommit i två versioner. Den ena versionen med undertiteln ”The Rough Mixes”, är helt enkelt bara originalinspelningen live i studion rakt av utan produktion, tillägg eller ljudförbättringar. Den andra versionen är den slutgiltiga producerade version sedan producenten Genya Raven hade fått säga sitt. Båda versionerna har ett förord till skivan signerat Cheeta Chrome, gitarrist i bandet, tillika låtskrivare, där han beskriver hur inspelningen gick till. Rent ljudmässigt håller dock ”Rough Mixes” inte riktigt måttet, vilket beror på en undermålig masterinspelning som innehåller spikar i ljudet, det vill säga mikroavbrott. Musikaliskt däremot räcker den betydligt längre, bara energin de här grabbarna frambringar skulle kunna driva all tågtrafik i Europa under tio år framöver. Den färdigproducerade versionen har däremot betydligt bättre ljud. Köp med andra ord båda versionerna.

Med låtar som Sonic Reducer, All This and More, What Love Is till exempel är man inte direkt ute och irrar. Med en stil som kännetecknas av nerv och attityd hittade Dead Boys ett vägvinnande recept från början. Tunga gitarrer och en vrålsångssugen Stiv Bator hjälpte också till. Storheten ligger dessutom i att precis som förra månadens Punkrock av äkta 77-snitt — X-Ray Spex — Germ Free Adolescents, så vågade man variera sig med lite mindre ösiga partier som i låten Not Anymore. Här kombinerar man ös med depp och ett slöare tempo som gör att musiken framstår som mer nyanserad. Lyssna gärna som motvikt på den pardonlösa Ain’t Nothing To Do. I mitten har ni ett av de snyggaste partierna hela punkrörelsen kan presentera när grabbarna i bandet avlossar några snyggt timade ackordsbyten som övergår i tunkur trumma-markeringar, bara för att till sist avsluta det med en nedräkning till avslutningsstycket med en fejkad munhuggning mellan Stiv Bator och Cheeta Chrome.

Sagan Dead Boys slutade dock olyckligt, flertalet medlemmar började knarka så det knakade. Cheeta Chrome hämtade sig inte förrän cirka tio år efter bandets frånfälle. Stiv Bator bildade Lords of the New Church och efter tre framgångsrika plattor som rekommenderas alla tre, blev han ett med en bilgrill i Paris där han bodde. Hög som ett höghus stapplade han hem och dog några timmar senare av inre blödningar ingen upptäckt, dessvärre inte ens han själv. Men allt blev inte bara fel, både Jimmy Zero och Cheeta Chrome släpper plattor än i denna dag och dessutom har de till sist faktiskt hälsan i behåll, trots allt. Testamentet finns också där i form av plattor som i viss mån är odödliga. Dead Boys plattor är exempel på detta, men spinoffen Lords of the New Church med sångaren Stiv Bator i spetsen är också rekommenderbara.

Dr. Da Capo