Recension

Boknytt

Scordalus Gunnar Berlinerblås nya, senaste bok Det tredje systemet (Vertigo förlag 2005) är av någon anledning tillägnad mig, vet dock inte hur hedrad jag är. Boken är ett stycke uppvisning av om slafsig trängd livsföring, av sådant som urartat under kort tid i knarkträskets allt möjligt djup, från när det riktigt går åt björkskogen däldens nästa, där det plötsligt djupnar av, och i den bokens budskaperade djupnar det an efter, man tror världen redan gick för honom självhjälten. Tror Gunnar Indigoblå överträffar varje försvenskad författare av att leverera denna egen kategorilitteratur, sin egna referens av skabrös skildrare, han är härligt sned den mannen, en betagen ansatt prövad sjukling. Stilen är denna gång halvsekelsnittonhundratalsdeckare i väldig och snabb framfart, som en Mickey Spillanes Mike Hammer, frånsett att det Det tredje systemet är överöst av belamrad utanpåsex, eller snarast ofta av halvt misslyckat sådant soffitsexkropps (medvetet drag nog), dessa sexspråkbjällror i högre sträckt malmklang än allt om helig fasad och torn, uttryckligen uti halvt misslyckat numro upprepning sex, samt knarksamt. Litterära kvaliteter är inte att söka även om någon petitetreferens finns bland. Stilen är inte ett bearbetat barbarspråk, frånsett vissa enstaka passager, ej poetiskt lika litet, utan rakt slaget om, lika litet som annat är omskrivet, rak sak framåt istället enligt. Intrigen är inte heller lika intrikat som hos mången Mike Hammers spektakler, men det händer lika mycket. Och kåtfaktorn är i vilket som helst avseende ganska överreklamerad för Gunnar Marinblå, nu språkrått aningen besläktad med sin egen författarboss Anastasia Wahl. Har de möjligen samma fartsträcka? Men hur gick det när hjälte Charles Bukowski slutligen sist skrev en deckare pulp, inte så bra värst. Lite av samma hos herr Pariserblå, frånsett att språket är något fastare trots allt, riddar Blå är också mer svetsad samman om i sitt sin temata, något i texten är samtidigt som ett löst flak, lapptäckaktigt, man vet dock inte hur bra bok man läser möjligen, eller avläser, på vad allt som dagens indiogblå kan göras på. Han Sture Dahlström hade nog sneglat om halv irriterad ”bondeblå svart” avund på Gunnars överlägsenhet, där herr Dahlström gick över plankan av effektsökeri mot (och gick han inte över var han bara trist), lyckas Gunnar stanna innan, dra poängutlösning just då, trots allt, och man kan vara säker på att nästan nerdekissekvens har sina överraskningsmoment, även om det mest fantastiska verkar hända lite som på konstlad beställning, likt för Mike Hammer också. På enstaka ställen tar också ett metaforsspråk över, något som var bekant för Gunnar Mörkblå i debutboken hans, ”det var som att hångla med en stor, värmd fisk”, vilket det säkert inte var som, ändå skulle jag kanske önskat efterlysta just lite mera av dessa textvilda övertramp. Mot slutet, efter den egentliga handlingen, börjar det dessutom gå rätt mycket på tom växel mot tidigare, intrigen avbryts långt, och de tätt förekommande drömsekvenserna där känns inte så absolut bearbetade som sådana. Till yttermera visso har Gunnar Ultramarinblå åldras sitt yttre också fort, tänker på skillnaden mellan pressfotot från debutboken och nya bokens för hans vidkommande, i själva texten är det dock mer tvivelaktigt om så är fallet alls, snarast trots allt av förvuxen tonåring alltjämt. Det är säkert postumus Karlsson af Takbranten som slutligen blivit myndig och snuskbenägnare, nu som vi vet hur det är ställt med honom fornhjälten. Sedan högaktar vår ohjälte Gunnar Coboltblå herr själve en bokförläggare Edenborg på drog vertigo, det en av bokens härliga och lika tvivelaktiga smygreferenser, relaterad till Cafë Edenborgs maskin Bettan, den han Edenborg har på hjärnan sin, ”bredvid den tronade deras en helkromad espressomaskin med två handtag”. Det om en slags avfrostning av hjärnbryn blir.

Stefan Hammarén

textdirektör