Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Få bryter sig in i materialismen och kan konkretisera hur humanismen får stå tillbaka för dumheternas enfaldigheter genom våra ständiga krigsretoriska svarta drömmar. Även om Carl-Henning Wijkmark i sin kritik mot konsumsamhället och det ytliga popkulturen kan ha rätt. Så blir det enahanda precis som när Theodor Adorno från sin marxistiska och psykologiska insiktsfulla tänkande angriper den populära kulturen. Det blir lätt att man drar allting över en kant och ser människorna som dumma och manipulerade med usel smak. Carl-Henning Wijkmark vill skapa en motvikt mot ytans samhälle genom att se den europeiska andliga kulturen som vår räddning undan dödens kulturer. För när nazismens dödskultur finns i deras mytiska marscher på uppställda led. Dom vill skapa en disciplinerad föreställning som är dödens estetiska kult. Man hyllar ledaren och hans folk som en organism. I detta fall är det Hegels tes om världsanden som blåser liv i staten, folket och ledaren som en enda organisk princip som leder ut i kollektiva massmarscher. Man manipulerar med folkens sinnen för att uppnå effekten av det skrämmande våldets princip. Carl-Hennings Wijkmarks bok är en kärleksakt där humanismen förenas med demokratin för att lyfta upp samtiden genom att se hur Tysklands ande i Weimar och hur litteraturen förkroppsligar det kulturella som nazismen förintade med sin politiska hysteriska idealism och den dödliga metafysik den hade som våldslära.
Wijkmark är också suverän att finna en tråd på varför Sverige har så svårt med Europa eller hur vi inte kan integrera folk med andra visioner som kommer som invandrare till vårt lands kultur och skapa en verklig pluralism. Vårt EU-skeptiska leder oftast till en självbild av vår fina svenskhet som inte vill beblanda sig med det Europeiska men lutar verkligen på det amerikanska. Wijkmark ser igenom så mycket och ger kängor åt allting som är feghet och politisk andefattigdom. Därför känns hans bok så mycket mera än vad vi är vana vid. Strindberg för vår tid.
Albert Sanchez Pinol — Kall hud
Anna Jörgensdotter — Änglarnas syster
Carola Hansson — Mästarens dröm
David & Leigh Edding — Belgaraths dotter & Hertiginnan av Erat
David Grossman — Flickan i underjorden & Achmat Dangor — Bitter frukt
Jean-Christophe Rufin — Globalia
Jeanette Winterson — Fyrväktaren & David Lehane — En drink före kriget
Carl-Henning Wijkmark — Sanningen bakom oss
Simon Sebag Montefiore — Potemkin och Katarina den stora: En kejserlig förbindelse
Hans Edler — elektronikpopens särling och musikarrangör
Rick Wakeman — en vandrande symfoniorkester
Kent — The Hjärta & Smärta EP & Sophie Zelmani — A Decade of Dreams
Kim Wilde — The Ultra Selection
Madonna — I’m going to tell you a secret & Confessions on a Dance Floor
Matthew Herbert — Plat du jour
The Cardigans — Super Extra Gravity
The Similou — So Hot Right Now
The Strokes — The First Impressions of Earth