Musikbok

Simon Goddard — The Smiths: Songs that Saved Your Life

R&H 2004

Jag har på något sätt aldrig förstått mig på hypen kring The Smiths 80-tal eller den överreklamera fanatismen kring Morrissey egen solokarriär. Det har varit så många förklaringar och i Fredrik Strages bok Fans så har vi en delförklaring på hur folk värderar Morrissey som deras alldeles egen Morrissey. Han blir den personliga uttolkaren av varje fans eget liv. Han gör dom missförstådda förstådda. Men kan man inte tänka själv utan att gå ned sig i dårskapens traumatiska upplevelsesfär för att orka vara sig själv. Naturligtvis kan musik och artister verka vara större än livet isig själv. Jag hade mina perioder med Ebba Grön och Clash. Men alltid distans till det hela trots allt. För The Smiths blev nästan större än livet för många människor, människor som jag möter och fortfarande vid 35 eller 40 år drömma om The Smiths. Naturligtvis vet jag att dom har stor influens och påverkan på musikens utvecklingshistoria.

Men jag kunde inte riktig räkna mig som någon stor beundrare av bandet eller Morrissey. Visst köpte jag deras klassiker The Queen Is Dead från 1986. Den har vissa pärlor där Morrissey finslipade sin dandyromantism alá Oscar Wilde eller Lord Byrons sil och flärd.

Johnny Marr född 1963 var 80-talets mest effektiva gitarrist då The Smiths new wave och postpunk influerade bandet och gjorde det till att startades under tidigt 80-tal.

När jag läser boken så är det självklart musikhistorik över den tid som var och idag skördar både Johnny Marr och Morrissey framgångar på olika sätt efter det att bandet splittrades 1987.

En intressant bok och äreminne till ett band jag personligen aldrig rankade högt men som ändå jag kan förstå betydde mycket för många runtomkring i världen.