Musik

The Embassy — Tacking

Embassy gör årets bästa pop med stil som jag hört på länge. Det är sofistikerad men slyngelaktigt på samma gång som låtarna ligger fint på tungan. Skivan har en skitsnygg produktion. Men det är inte som jag älskar utan att det finns så mycket trevligt disco med punkattityd i sångerna. Låtarna är charmiga men Embassy påpekar att dom vill ge rockmusiken en omgång genom sina upproriska popsånger som har dansen som grund men andas inte något av New York under 70-talet utan mera ligger det hela åt musik med innehåll. Sångerna är lite hipp som happ men känns ironiska som små blinkningar åt den tuffare rockvärldens klichéer. Låtarna har ett sound som lutar åt soulig pop med den känslan att man vill göra popen lite lyckligare och kanske lite mörkare genom sina estetiska idéer som utgör deras musikaliska ideal. The Embassys ideal lutar åt antirocken och från den grunden bygger dom upp discon i deras popljud. The Embassy vill spela på sin egen planhalva och låta sin plattform bestämmas av den anarki som jag tycker utgör skivbolaget Service produktioner 2005. Därför vill Dr. Indie springa runt kvarteren med The Embassy som enda körledare. Softat pop med stuk åt danskängan med andra ord.