Artikel

Rudolf Värnlund (1900–1945) — proletärförfattaren med insikter

Rudolf Värnlund läste och reste runt världen som en ung socialist i socialdemokratiska ungdomsklubben där han verkade tills en konflikt med Fredrik Ström och Otto Grimlund kastade ut honom ur rörelsens ungdomsklubb. Men via Frithiof Björkman så bedrev han kultursidans viktigaste insatser på tidningen Studiekamraten som senare hamnade hos ABF. Författaren Rudolf Värnlund började resa världen runt med Eyvind Johnson som reskamrat. Han blev bekant med proletärlitteraturens största i Sverige och fick upp ögonen i Europa för den i Sverige föga kända psykoanalysen. För det var det instrumentet som han vasst började använda sig av i sina första dramatiska verk och sina romaner som ingen förstod. Varken borgerligheten eller kanske viktigaste var att arbetarrörelsen inte förstod hans individuella perspektiv på individen och dess relation till kollektivet. Men även egoism och altruism som rör sig inom olika skikt inom individen var också Rudolf Värnlunds storhet. Men han skälldes ut av ledande arbetarrörelsens kritiker för att han inte tog entydigt kollektiv ansvar för arbetarna. Just detta perspektiv gjorde socialdemokratins förhållande till sina egna intellektuella svårartade. Dessa individer var arbetare i själ och hjärta men dom lade in individen som människa och hur dessa som socialister skall förhålla sig till mänskligheten.

Man får tacka kommunistiska förlaget Röda rummet att dom återutgav hans romaner under 80-talet. Det var då jag köpte hans romaner och upptäckte hans storhet. Idag är han förmodligen bortglömd av dom flesta. Men hans novellsamling Ingen mans land 1925 eller den underbara komplexa boken Vandrare till intet 1926 är i sin dramatik och politiska sökande storartade romaner. Det är nu verkligen dags att någon tar upp en författare som varit död i 60 år. Var är socialdemokratins och fackets roll i att bevara våra egna hjältar för eftervärlden? Någon som vet?