Poesi

Katarina Frostenson — Karkas

W&W

Kristian Lundberg — Job

Symposion

Det finns ett tilltal i Kristian Lundbergs diktsamling. Ett jag som talar med ett du — en du och jagrelation i Martin Bubers mening. Diktaren minns en kvinna som förenas med mannen, kanske diktaren själv som personifierar dikten med sin egen personlighet. Det finns även en icke namngiven kvinna som dyker upp som fragment i minen eller i diktens centrala tankevärld. Det är en klassisk kärleksdikt mellan en man och en kvinna. Ett barn är närvaren i texten medan poeten går omkring i liv och död. Diktsamlingen är också en vandring bland dagböcker och dagsnoteringar som fungerar som livsfilosofiska idéer. Jag läser en diktsamling man kan lätt finna sig i och känna efter om livet är som poeten tycker till om livet. När jag läser Katarina Frostenson diktsamling så är den ganska så känslokall och jag får ingen känsla i hennes senaste samling. Visst har den en intellektuell trygghet i ämnesval och fascinerande skönhet som isar i min själ. Vissa av dikterna har en känslig profil där diktaren sätter sig ned i lugn och ro och ser världen förändras. Båda diktarna har olika temperament, fast har lite av vardagens detaljer men ändå ser vi glimtar av världslitteraturen tittar förbi i deras samlingar. Jag känner mig lika osäker på vad jag skall tycka till om dom olika samlingarna. Men dom är intressanta och starka på olika sätt helt enkelt.