Musik

Arctic Monkeys — Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not

Domino

Hype

Hype, från engelskan: Betyder att blåsa upp i till exempel media, att skruva upp förväntningarna. Arctic Monkeys är just nu ett Englands mest omskrivna och omhuldade band. Frågan är, klarar de en närmare granskning eller är det bara en uppblåst sufflé som väntar på att kollapsa. Allt för ofta har man nämligen sett hur media har gjort sitt bästa för att skruva upp känslorna, men då det varit dags att möta föremålet för medias affektion har allt fallit platt till marken.

Arctic Monkeys framgångssaga började med internet där man lade ut ett antal låtar för hemladdning till sina fans. Snart hade ryktet spritt sig och tidningarna hakade på i hejaramsorna. Nu står vi här med debutalbumet, och frågan blir naturligtvis håller det?

Det första negativa som slår mig är att musikaliskt är detta som Franz Ferdinandz kusiner från London. Musiken står på ungefär samma grunder, rock med inslag av mer dansant rytm. Det som då skulle skulle kunna anföras som skillnaden är att Arctic Monkeys kanske i sina ögonblick har lite råare sound med lite mer vässade gitarrer på sina ställen, Franz Ferdinand söker det lite mer sofistikerade. Trots detta är likheten på gränsen till förvillande, jo Arctic Monkeys låtar är skrivna av dem själva så vitt jag vet, men jag börjar tvivla redan här. Visst är orginalitet en bristvara i rockbranschen 9 av 10 band låter som alla andra, men när man försöker låta som ett coverband till en bättre förlaga rakt av måste man tyvärr säga ifrån. Man skulle kunna vända på det och säga att så här mycket betyder band som Franz Ferdinand och att det är därför bara naturligt att band som Arctic Monkeys dyker upp. Det är dock att göra det lite väl enkelt för sig att låta som någon annan, man behöver ju inte anstränga sig att hitta något eget och dessutom blir det ju framgångsrikt. Allt som behövs är ju ett sug efter mer i kölvattnet på band som Franz Ferdinand och sedan lite hype så är lyckan gjord. Musikaliskt är detta förvillande likt i sina stunder, och därmed åker originaliteten ner i soptunnan. Synd då det inte är helt talanglöst däremot, låtar som "the view from the afternoon", "i bet you look good on the dancefloor" och "fake tales of San Francisco" inte är ute och cyklar. Det räcker dock inte för att lyfta denna platta ur mediokerträsket, tyvärr är resten av låtarna så enormt dåliga.

Fortsättningen blir som sagt mer problematisk. Nervlöst, blodfattigt och inte så särskilt engagerande kan väl sammanfatta vad jag känner för det som serveras som en halvljummen anrättning. Jag kan inte påstå att mina känslor går upp i något slags crescendo inför det vi får till livs. Snarare går jag ner på piano piano. Det största skälet till detta är något som jag upplever som ett typiskt engelskt problem just nu. En gång i tiden fullständigt spottade man ur sig band som gjorde magi med musik: Beatles, Stones, Kinks, Who, Sex Pistols, Buzzcocks, Magazine osv. Nu får man däremot vara nöjd om det kommer en enda platta från något engelskt band som är uthärdlig per år. Hur kunde det gå så här galet då? Hur kunde en hel bransch så unisont gå hädan i en och samma sista suck? Ja, frågar ni mig är svaret uppenbart.

Engelsk musik har alltid följt trender, ena dagen har en sak gällt nästa dag en annan. Det har aldrig med andra ord funnits en röd tråd i det hela, snarare tvära kast mellan olika ytterligheter som haft få gemensamma nämnare. Till och med engelsk punk var ju en modefluga, som med flugsmällare var lätt att krossa om aforismen ursäktas. Samma punk som bara några år senare ersattes av nästa ytterlighet inom engelsk musik — synthtrenden med new romance och allt vad det hette. Ingen röd tråd där emellan inte. Någon gång under 90-talet kom engelska band istället till den punkten som man med trendföljsamheten borde kommit till för länge sedan — engagemanget försvann. Det var som om en massa band helt plötsligt började spotta ur sig material som helt saknade inlevelse. Döda låtar haglade lika tätt som fågelinfluensa-smittade fåglar i Oskarshamn. Arctic Monkeys följer konsekvent denna linje, men undantagen finns naturligtvis. Ett band som Creatures vågar till exempel gå sina egna vägar utan att titta på trender och andra ovidkommande faktorer.

Det sammanlänkande kittet i dessa trendkast som ändå funnits är den luftigt lätta Brittiska popen som varit densamma i det mesta. Den återfinns i flertalet synthbands produktioner, i flertalet engelska indiebands (till exempel Teenage Fanclub) produktioner och så vidare. Där har ni problem nummer två för Brittisk musik ur mina ögon sett. Jag känner igen den där luftiga popen och konstaterar att inget på den fronten har förändrats sedan Beatles satte standarden för hur denna skulle låta. Trenden håller i sig för Arctic Monkeys har fallit i den varggropen också. Här finns de superlätta poppiga melodisökande låtarna som ett försök att balansera de inledande härdsmältorna som jag föredrar trots att dessa inte heller är speciellt originella. För hundrafemtiotusende gången hör jag alltså samma sorts melodislingor igen, och jag kan inte påstå att jag längre ens accepterar detta — tvärtom, jag skriker rent av i vredesmod över att ingen fattar att jag genomskådat dom och att mina sinnen längtar efter något annat vid detta laget.

Ska vi sammanfatta de spridda invektiven så kan jag inledningsvis säga att jag är tacksam för att Arctic Monkeys har gjort min uppgift så lätt. Detta är nämligen en platta som är väldigt lätt att avfärda. Rent skräp är det inte då enstaka guldkorn finns, men dessa är vare sig origienella nog eller tillräckligt bra för att få mina mungipor att peka uppåt. Istället begår den här plattan det ena magplasket efter det andra: Det är alltför likt Franz Ferdinand, det låter lika Brittiskt som Brittisk musik har låtit som under de senaste 40 åren och man tillför till sist inget nytt inget eget. Så som svar på inledningens stycke till denna artikel kan jag bara konstatera att det blev en sufflé. Vad som är ännu värre är att sufflén nog aldrig orkade upp riktigt ordentligt utan havererade utan att ens få lyftkraft. Så tack Artic Monkeys för förrätten som serveras i plattans inledning, men resten av anrättningen skulle inte ens få serveras på ett sunkigt lunchhak. Till och med mosbrickan i kormojjen har större näringsvärde än det här. Så tack än en gång för att mitt arbete blev lätt den här gången och att alla tveksamheter uteblev. Att mina strumpor luktar godare än detta är tyvärr en beklaglig omständighet, men byter man ut kocken och kickar ut Franz Ferdinand skulle det kunna bli något av detta också.

Dr. Dacapo