Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Ashton Allen gör lite countryfärgad musik som övergår från Gram Parson till lite Nick Drake. Ballader och lyriska stämningar som blir en sorts kontrast till den nya skiva en grupp, trio kallad för Bill släpper som är både charmig och lite hysterisk i sina ackord.
Men det är en klassisk indieskiva som väcker något inne i mig. För det är första gången jag lyssnar på båda artisterna och det är strulig sött pop som lunkar omkring för sig själv. Bill lägger sig nära grupper som Keane eller Hal. Fast dom har nära till att sprida trevlig jazzig Bo Kasperstämning. Jag gillar artister som leker med musiken som verkligen också kan bryta sig ur det trista och småaktiga.
Kjell-Olof Feldt — Min väg till politiken & Tage Erlander — Dagböcker
Svante Nordin — 1900-talet en biografi: Människor, makter och idéer under ett århundrade
Bob Woodward & Carl Bernstein — Den hemlige mannen: Berättelsen om Watergates Deep Throat
Antonio Tabuchi — Tristano dör
Calixthe Beyala — Ännu talar träden
Caryl Phillips — En fjärran kust
Andy Warhol — Andy Warhols filosofi (från A till B och tillbaka igen)
Arctic Monkeys — Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not
Ashton Allen — Dewdrops & Bill — Birthday Suit
Boards of Canada — The Campfire Headphase
I’m From Barcelona — Don’t Give Up On Your Dreams, Buddy!
Joddla med Siv — Skånes partykungar numero 1
Shooter Jennings — Put the O Back in Country & Tom Russell — Hotwalker
Stereo Total — Discothéque & Donna Summer — The Universal Masters Collection