Konsert

Edguy — Rocket Ride Tour

Arenan Stockholm 1/3 2006

Sabaton och Dragonforce stod för uppvärmningen

Sabaton var hyfsat bra, men Dragonforce blev jag lite besviken på, de var inte riktigt samkörda kändes det som. Sångaren har en bra röst men det var otajt och det kändes oinspirerat.

När Edguy äntrade scenen steg jublet och Edguy eller rättare sagt sångaren Tobias Sammet vet hur man trollbinder en publik och hur man får fansen att vara med på noterna, och hur man får igång allsång. Efter att Tobias Sammet vrålar ”Welcome to the Freak Show” sätter showen igång. Glädjen är stor på och framför scenen, vi bjuds på en resa med låtar från Rocketride och hela vägen tillbaka till How Many Miles från genombrottet Vain Glory Opera.

Humorn är det inget fel på som vanligt när Edguy uppträder, Tobias Sammet frågar om de ska spela en cover publiken svarar nej, men så kör de igång en Iron Maiden låt jag tror att det var The Trooper, men de avbryter den och frågar om vi vill höra slutet, och då drar de igång ett långt utdraget slut på ett par minuter.

Trummisen får några minuter att ägna sig åt ett gammalt hederligt trumsolo, så när man tror att solot är slut, lamporna på scenen slocknar, då strömmar ljudet från en flåsandes Darth Vader ur högtalarna och under tonerna av Star Wars The Battle(?), strålkastarna tänds och då har trummisen på sig en Darth Vader mask och under stort jubel fortsätter han att banka på trumskinnen ytterligare ett tag.

Sammet säger att de ska spela en ballad så undrar han om publiken har tändare eller mobiltelefoner att lysa med så drar de igång balladen Save Me. Så många lysande mobiltelefoner har jag väl aldrig sett på en och samma gång.

Två extranummer bjöd de på. Bland annat låten Avantasia, vilken framfördes under stort jubel.

Konserten får € € € €

Det här var en bra tillställning och Dr.Indie och Dr. Rock vandrade nöjt hemåt.

Dr. Indie har lite reflektioner på konserten och de följer här

Det finns nästan en religiös känsla när det handlar om metal och hårdrock. Det är den mest hängivna publik du kan finna inom rocken. Inom indierocken finns det många lyssnare och små fans som bevakar epitetet indie som skolvaktmästare. Inget eller inga får störa musikens indiekaraktär. Inom metalmusiken finns det en nästan symbolisk upphöjande av grupper och deras gemensamma offer för sina hjältar. Publiken genomgår en offerrit och ur detta möte med hårdrocken så förenas man i samma verklighet. Man skapar en religiös anda fast i detta fall musikalisk endräkt. Jacque Derrida har i en sina böcker talat om totemriter bland indianer, då man förenas schamaniskt med guden genom olika ritualer. Hårdrockpubliken har samma mönster som i religiösa ritualer. Man dyrkar sina hjältar och följer dom skoningslöst genom eld och vatten.

Dom första banden med den mediokra Dragonforce eller svenska trista Sabaton gav trötthet i sinnet. Medan Edguy bara behövde lyfta sig fram i första låten så vann dom över publiken och även jag själv smalt som snö i helvetet. Edguys powermetal var lysande och många låtar hamnar i det melodiösa känslans hav. Tobias Sammet behöver bara vara sig själv som sångare och publikdomptör som nästan når Bruce Dickinsons klass. Musiken var mycket bättre än vad jag kunde tro. Hög klass och melodikänsla och en snygg show som gav mitt sinne även bra kraftiga dunka i väggenlåtar. Bra stark metal från Tyskland helt enkelt. Dr. Rock och Dr. Indie blev metaliserade denna natt.