Musik

The Russian Futurists — Our Thickness

Jag vill så gärna höra den nya indiemusiken svepa och måla med stora penslar. För det är inom indierocken som det nya, innovativa och spännande rocken oftast dyker upp. Och det är det enda jag behöver bry mig om. Mainstream musiken känns nästan alltid ointressant, tråkig och föga kreativ. Men visst dyker det upp undantag även där men det är alltför sällan det görs bra mainstreamrock nuförtiden. Så dyker det upp spännande tongångar från Matthew Adam Hart som är enmansbandet The Russian Futurists. Hans senaste skiva kom ut sent år 2005 men den har en lekfull känsla som gör att det finns intryck från alla möjliga håll. REM:s Peter Buck ville gärna slå ett slag för denna introverta indieslyngel. En del skribenter jämför Harts musik med Magnetic Fields eller Flaming Lips. Men jag finner mera små obskyra indieelektroniska akter som ligger närmare till hands. Men denna skiva har klara kommersiella drag som borde kunna utnyttjas till att göra bättre ifrån sig som artist. För skivan utmanar och är riktigt bra på många ställen.

Harts samplar, vrider på reglagen och ur hans arbete strömmar 10 låtar som ryter upp det tråkiga vintriga landskapen för att snarare bygga upp en musikalisk glädje som sipprar ned och över oss lyssnare. Teknisk är han briljant och melodierna är inte sköna som i en stöpt estetisk form utan bara enkla medryckande till ett spännande arrangemang värdigt Lindsey Buckingham i Fleetwood Macs produktioner under 80-talet. The Russian Futurists öppnar visserligen enbart öppna dörrar men det han gör gillar jag ändå.