Musik

Ulf Lundell — Lazarus

Ibland tänker jag att man skall tröttna på Ulf Lundell som ger ut skivor i så snabb följd att han riskerar att ge ut och slå sönder sig själv. Men så rockar Uffe igen och jag älskar hans senaste dubbelmacka. För här så får han till Neil Youngturbulens i gitarrklöset och formar en rockvision av ädelt märke. Ulf Lundell låter plötsligt som jag alltid vill ha honom. Antagligen som känslig gitarrkille eller som en riktig rockers, någonstans där finns den bästa balansen om man vill förhålla sig till Ulf Lundell. Jag minns att Dr. Rock och jag samtalade om Ulf Lundell för flera år sedan och var rätt uppriktiga då vi menade att han är så ojämn som artist, stundtals lysande och ibland seg som en gammal möglig träbänk.

Hans senaste platta innehåller i stort sett allt till en stor skiva för texterna har litterära anlag som levande musikaliska noveller. Ulf Lundell ser kritiskt på mycket men kärleken ligger där som alltid och hans otroliga sensibla relation till kvinnorna är precis som jag alltid måste ha en kvinna i närheten. Ulf Lundell som man träffar alltid rätt och vi som män kan ha komplicerade relationer till dom kvinnor vi dyrkar och älskar som mest över hela jorden. Lazarus är den återuppstigna Lundell till en himmel där rocken aldrig dör.