Tusenettfotingsbokstavstidskriften Dokument ISSN 1651-3975

I den sisyfiska tusenettfotingstidskriften Dokuments sista n:r av 2005 med exemplar 41/100 har parkträdsexperten, beståndsdelsspecialisten och panoptikanska sergeanten, biståndsarbetaren Maxim Grigorievs två allt intressanta klyschstudier tillika dokument publicerade, dels lyfter det upp hela tidskriften som iofsex är bra, nej bara någorlunda bra ganska, den tidslistade skriften med av sådana där konventionalister som sliter av sina pennor med förlängt pubertetala och senticmentalt sina förstörelselustahalvavfattningar på eget, t.ex. Andrés Stoopendaals dikt, vackert så och för lite, nog av klyschstudien att återgå till, de två bidragen av stilistiska ryssens text är fina, öppnar för två intressanta frågor, hur berättarrösten kan veta så detaljiskt om sina personer, om det alltför övertygar när berättarrösten ”vet” och vet för mycket, av då den spionerande stationerade flanören på heltid med sikte och trängre sig, hur han t.ex. förmått se att flugan i häftet var just bäckvapenfluga sällsynt sort och specifik så, att om vissa noggranna texter förtjänar bättre om en jag-form istället för än i berättarens hägn av, dels av fråga två (II) sammanhängande, att detaljer gör berättesle hur mycket av, här som det manar tanke om, hur mycket detaljer är nyttigt läsaren hälsosamt att fråga sig, men dit hän kom inte det överösta av Grigorievs detaljering, däremot anblickar det på den ”uttömmande beskrivningen” och ofrånvarons vidkommande begravning av, var nödbromsen i läsning det, sådant som exempelvis flera franska författare av 1960-talet sysselsatt sig med delvis t.ex. Perec, lika lite som man brukar möta det i novelletter eller noveller så där, därför intressant om ett mindre format och ändå, dock behövs det på nåt sätt alltid än mer av detdetaljer visar Grigoriev inte minst, om väl det än medför risk för det trista om, det uttjatade kan bli, när som det ändå fullt vittnar, speciellt i hans första text, att ett bra grepp motverkar det, därmed möjliggör allt fylligare, en verklig kopia med text av nåt, det för honom G om omedvetet kanske, eller snarare något halvt mer medvetet inbakat med något av en del (några) pseudoklyschor som måste behöva visa hur bräckligt det är, nära tristgränsens ett skrivföretaget skall ligga egentligen kommet här, och kanske två mil samtidigt borta till måste ett. Således var det mycket intressant läsvärt med hans griorivska text, givet alltid att läsa ryssens fortlöpande anblickar om t.ex. parkträd återkommande, hur mycket tankar han bakar i bark sitt, det att tacka för i god läsning.

Stefan Hammarén

textråd