Musikartikel

En underskattad musikgenre

Min personliga tolkning av en underskattad musikgenre, en kortfattad beskrivning av en av dess viktigaste grupper samt en recension av en bok om denna grupp

Under en glimrande sensommarkväll i slutet av juli 2003 avnjöt jag en av mina favoritgrupper på Skeppsholmens scen i den kungliga huvudstaden. Det var självklart under den årligt återkommande jazzfestivalen, en festival som ju breddats rejält vad gäller de olika musikaliska inriktningarna under de senare åren.

Att Chic, en av den gyllene discoerans mer framträdande grupper, skulle stå på Skeppsholmens scen överraskade mig ändå rejält då för snart tre år sedan. De hade inte varit i ropet, åtminstone inte i Sverige, sedan comebackplattan Chic-ism (med i stort en ny gruppuppsättning) 1992.

Enbart gitarristen Nile Rodgers, ena hälften i den klassiska producent- och låtskrivarduon Edwards and Rodgers, fanns kvar, medan övriga namn, inklusive de för Chicsoundet så viktiga kvinnliga vokalisterna, var helt nya. Det kändes som ”fågel eller fisk” innan konserten. Ett band som med stolthet går in och gör sina största låtar med rätt auktoritet, eller kanhända en plötslig idé från en originalmedlem om att dra in lite pengar genom att svänga ihop ett band och lite förstrött blåsa liv i de hits som för alltid finns förknippade med gruppens namn? Det var förutsättningarna för kvällen, åtminstone så som jag personligen uppfattade det.

I Sverige har jag varit på konsert med George Clinton (med Parliament- Funkadelicmobben) tre gånger, dessutom Stevie Wonder, Earth, Wind & Fire, Isaac Hayes, Al Green, James Brown, Ray Charles med flera andra storheter, faktum återstår dock att inget av dessa tillfällen riktigt kan matcha den fullständigt magnifika kvällen med Chic på jazzfestivalens scen.

Allt var helt lysande: bandet supertight och med en total närvaro över scenen, sångerskorna helt perfekta i samspelet med varandra, men framförallt växte låtarna närapå ytterligare en dimension från de gamla studioinspelningarna med en ny vitalitet och organisk prägel.

Det hela gjorde att jag för ett tag snöade in på de gamla plattorna igen, framförallt de mest namnkunniga inspelningarna (vilka också var de som framfördes på Skeppsholmens scen), men även på de plattor som gavs ut efter att Chics stjärna hade börjat dala, vilket som bekant inträffade då skivbranschen ansåg den så kallade discokulturen vara överspelad, något som inträffade under den första hälften av åttiotalet. Den insatte, och med specialintresse för modern svart musik, vet ju att den rytmiskt orienterade delen av soulen aldrig har tynat bort, utan levt vidare i nyare former, på åttiotalet var det housen som tog över där discokulturen lämnade stafettpinnen vidare.

2004, året efter konserten på Skeppsholmen, dök det så upp en hel … mycket noggrant genomarbetad … biografi över gruppen, med intervjuer med samtliga inblandade från originaluppsättningen (minus basisten Bernard Edwards förstås, som ju gick bort tragiskt i lunginflammation i april 1996). Författaren är Daryl Easlea, en engelsman, och boken, vars kompletta titel lyder Chic and the Politics of Disco är utgiven av Helter Skelter Publishing.

Boken, på över 300 sidor, sätter in gruppen i rätt sammanhang och är mycket detaljerad, skriven med en kronologisk utgångspunkt och trots självklart en del engelska specialuttryck från musikbranschen (som kan behövas slås upp i ett lexikon) ändå mycket lättläst och underhållande. Den musik, som så småningom kom att kallas disco, ges den rätta historiska bakgrunden, med de musikaliska influenser som utgjorde språngbrädan för dess uppkomst. När man läser detta förstår man också att den klart sämre, mindre begåvade discomusiken, som fick en så otrolig kommersiell genomslagskraft under andra hälften av sjuttiotalet, med en ”peak” under -78, -79, var ett antal skivproducenters smarta sätt att marknadsanpassa musiken i syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt. Utan den rätta musikaliska källan att utgå ifrån, och enbart i syfte att producera för att nå ut till så många potentiella lyssnare som möjligt, urvattnade dessa producenter så småningom discokonceptet, vilket blev både dess innovatörers (som självklart inkluderar Chic) som andra aktörers fall, då marknaden så småningom mättades och ”disco” av i princip helt outgrundliga orsaker blev synonymt med något fult.

I boken ges Chics organiska, på samma gång blytunga och fjäderlätta ljud, med de typiska riffiga gitarrackorden i absolut perfekt symbios med de rakbladsvassa basgångårna, ackompanjerat av Tony Thompsons briljant utmejslade trumspel och de fräcka sångarrangemangen, den rätta kontrasterande beskrivningen för att man ska kunna få en bild av hur den rätta känslan i musiken skiljer sig från den disco som mera stjälpte än gynnade discokulturen, åtminstone definitivt sett ur ett musikaliskt perspektiv.

Sålunda ges ett heltäckande panorama över gruppen, från dess tidiga historia, då bandmedlemmarna verkade på olika håll, till de lyckträffar som — som så ofta i musikaliska sammanhang … består i diverse slumpmässiga tillfälligheter vilket leder till ett bands uppkomst, och just i gruppen Chics fall ett i sina bästa stunder fulländat, genialt sound. Chics bästa kompositioner är mycket lätta att känna igen, dess omedelbarhet ett kännetecken. Samtidigt finns det ett intrikat samspel och ett rytmiskt raffinemang som få matchar, om man skrapar lite från musikens första intryck, och verkligen lyssnar till de musikaliska lagren därunder. Det hela beror självklart på att det rör sig om så fantastiska musiker, som verkligen kan nå fram till sina intentioner och därmed erhålla den rätta känslan för sin musik. Därmed funkar musiken också för att avnjutas i soffan framför stereon, och sålunda inte bara på dansgolvet. Chics musik fungerar på två plan, den är extremt svängig på samma sätt som George Clintons bästa inspelningar är funkiga, och kan i likhet med nämnde Clinton erbjuda arrangemang som kittlar flera olika sinnen.

Till Daryl Easleas styrka med sin bok hör också att även de mera löst hållna album Chic spelade in sedan de miljonsäljande hitsen började utebli (kring åren -81 till -83), ges en beskrivning. Chic sökte då nya lösningar, det klassiska Chicljudet bestod inte, även om de musikaliska kvalitéerna levde vidare med nya men inte lika omedelbara och glansfulla uttryck. Även Rodgers och Edwards egna producentgärningar som två skilda namn får en ingående beskrivning. Att Nile Rodgers hjälpte både David Bowie och en purfärsk Madonna med sina karriärer, torde vara bekant för de flesta med lite kunskaper inom detta fält av de musikaliska reviren.

Den för alla de med det minsta intresse i riktig, kvalitetsinriktad amerikansk svart dansmusik oumbärliga boken Chic and The Politics of Disco, är just en bok som väl återspeglas innehållsmässigt av det titeln utlovar: ett från alla perspektiv heltäckande, praktfullt verk med musiken som främsta ledstjärna, men även politiska och historiska dimensioner som förgyller och skapar en heltäckande grund för att ett viktigt, om än sorgligt underskattat och av många missförstått musikaliskt fenomen, ges en rättvis musikalisk bakgrund och det erkännande som det sedan lång tid har förtjänat.

Slutligen kan jag inte låta bli att delge mina fem absoluta Edwards & Rodgers kompositioner:

1. Good Times (för ett av tidernas bästa rytmiska samspel, baslinjerna skulle kunna skära i diamant).
2. My Forbidden Lover (de sylvassa refrängerna kontrasterar fantastiskt mot det underbart fjäderlätta, men samtidigt tungt distinkta, kompet).
3. Everybody Dance (så elegant, hör trummorna och klaviaturerna — obetalbart!)
4. Le Freak (kommentarer överflödiga).
5. I Want Your Love (lakonisk pärla med grace i överflöd).

Av Ola Nordin 2006-03-28